Våra små pojkar som föddes den 6 januari 2009, Robin avled i min mage och att hans bror Kevin 1 månad och 1 dag senare skulle avlida i plötslig spädbarnsdöd trodde vi aldrig. Våra älskade änglabarn, älskade och oerhört saknade <3 <3

http://www.solvanda.nu/insamlingar/till-minne-av-kevin-robin

"Jag ser hur ljusen brinner ut;
Jag ser hur varje liv tar slut
De strålande bloss
Som lyste för oss
Tar slut
De brinner alla ut"
Björn Afzelius - Ljuset

"I've got to touch that magic star
And greet the angels in their hive
Sometimes I wish I were an angel
Sometimes I wish I were you"
Declan Gahlbright - An angel

"Sen så kom dagen som våra änglar kom våra
störstaste mirakel dom var det vackraste vi någonsin sett
 i just den stunden så kunde man förstå att dom är det bästa som har hänt"
Jesper Sjölander - Kevin och Robin

"Låtsas ännu, att du finns här
Dina hjärtslag, ge mig skydd
Men jag ser frosten i din fotspår
Som en gåta, aldrig tydd"
Shirley Clamp - När kärleken föds

"Jag flyger härifrån i vindens kalla hand
livet är till låns begraver mig i sand
Jag sover likt en sten på strandens kalla rygg
Sanden gör mig len där känner jag mig trygg"
Nomy - Begrav mig

"Du kommer klara det här
Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks"
Mauro Scocco - När det otänkbara händer

"Den visar att vi hör ihop
som ett försiktigt glädjerop
förenar det oss i det bitterljuva
det liv vi måste klara av
och allt vi tog och allt vi gav
så vi kan våga ropa hallelujah"
Molly Sandén - Hallelujah

"En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din"
Lars Winnerbäck - Elegi



"How I wish, how I wish you were here.
We're just two lost souls
Swimming in a fish bowl,
Year after year,
Running over the same old ground.
What have we found?
The same old fears.
Wish you were here"
Pink Floyd - Wish you where here


"When I was a child I had a fever.
My hands felt just like two balloons.
Now I got that feeling once again.
I can't explain, you would not understand.
This is not how I am.
I have become comfortably numb"
Pink Floyd - Comfortably Numb


"Fly, fly do not fear
Don't waste a breath, don't shed a tear
Your heart is pure, your soul is free
Be on your way, don't wait for me
Above the universe you'll climb
On beyond the hands of time
The moon will rise, the sun will set
But I won't forget"
Celine Dion - Fly

"I miss you
Miss you so bad
I don't forget you
Oh it's so sad.
I hope you can hear me
I remember it clearly.
The day you slipped away.....
Was the day i found
It, won't be the same"
Arvil Lavigne - Slipped Away

Som ni skapats ska ni vila, nu för alltid hos varandra
Ni som himlen har berikat, får i ljus och värme nu vandra
Känn min kärlek trots sorg och smärta, små änglabarn i mammas hjärta

När man inte längre vågar sörja, för att folk tycker man borde kommit över allt för länge sen, så går man och gömmer sig bakom den stora mörka muren där det finns ett stor hål att ramla ner i. Där kan man vara en stund men när man hör någon närma sig muren klättrar man snabbt upp på stegen som finns där och tittar fram och säger att man bara skulle vattna blommorna.

För man får inte sörja för länge, då är man konstig. Då ska man ha en massa narkotika preparat och äta för att de ska hjälpa mot sorgen. Men de gör det inte, de skapar ett nytt problem, och det problemet löser man med nya tabletter. Därför sitter jag tyst, och när tillfället finns ramlar jag ner och slår mig hårt för att försöka bearbeta mina tankar och min sorg lite till, med ett hopp om att nå vägens slut som är en återvändsgränd där man föralltid får stanna.

I mitt hjärta bor tre barn, en flicka och två pojkar.  Min flicka kan du se när vi är ute, men mina pojkar ser du inte om du inte vet om dom.

Gör du det så ser du kanske den sorgsna blicken som ibland lyser igenom.
Men det visar egentligen inte dom, utan snarare hur jag försöker att få med dom i min familj, tydligt för andra. 

Har ni en flicka?                      
Ja, och jag är även mamma till två pojkar som inte lever. Tystnad. Varför denna tystnad? För vad ska man egentligen säga? Och vad ska man göra?

När man träffar en människa som mist barn eller har sorg på annat sätt så är orden man vill säga oftast långt borta. Frågorna bubblas upp i en eller så är det alldeles tomt. Men framför allt, man vågar inte fråga, av rädsla för att säga det fel, såra eller för att påminna.

Men tyvärr slutar detta inte hända. Barn fortsätter att dö. Och för att vi ska orka, alla vi som finns kvar måste vi få berätta, prata om det och hela tiden ha folk runt omkring oss som orkar lyssna. 

Jag vill nu dela med mig lite av min vardag, så du kan förstå att du inte behöver vara rädd när vi möts.

Tänk dig in i att du har ett barn som inte syns, som väldigt få eller inga alls vill prata om, som andra räknar bort eller som glöms bort. Tänk dig att ditt barn inte får räknas eftersom andra tycker att just ditt barn inte är värt att vara ett barn.


Tänk dig oxå att en utomstående går "omvägar" för att slippa prata med dig, låtsas att han/hon inte ser dig när ni möts, får kalla kårar när du nämner ditt/dina barns namn, att han/hon du pratar med ryggar undan och tycker att ditt/dina barn är otäcka. Kan du tänka dig in i detta? I så fall ser du en liten del av min/vår vardag, och lite av hur min omgivning reagerar när vi ses.

Tänk och försök att förstå att våra saknade barn är just saknade barn, inget ont, inget otäckt, inget hemskt eller frukansvärt, För våra barn är först o främst våra barn, och naturligtvis mycke saknade eftersom dom inte längre lever med oss..


Varje dag var en kamp för mig att överleva, och det jag behövde då var att någon tog över min kontakt med omvärlden. Och när det steget var klart kom nästa.

Nästa steg var att finna ett sätt att klara av vardagslivet igen med en tom famn, krossade drömmar och förväntningar.

Man pratar om ett sorgeår, men jag  kallar det ett överlevnadsår.

För efter ett år vet man att man klarat av alla högtider och födelsedagar, för det gjorde jag, jag överlevde dem eftersom jag inte hade något val, för jag hittade nya vägar att klara av det som förr var så självklart.


Något som var otroligt viktigt i början var att få prata, och det allra skönaste var när vi fick träffa en familj (Jenny och Daniel) som själva varit med om det. Dom visste vad vi gick igenom. Och att sedan kunna gå på spädbarnsfondens träffar o se hur många föräldrar som orkat fortsätta, som vågat skaffa barn igen, som klarat av allt det jag själv såg som helt omöjligt.

Det gav mig mod att försöka se att det går att lära sig leva med sorgen. För det gör man, man lever med sorgen, man glömmer inte eller går igenom den. Man går istället igenom olika faser på sorg vägen man vandrar och man lär sig mer o mer för varje grop man ramlar ner i att leva med sorgen,saknaden o smärtan. 

Att möta omgivningens reaktioner är oftast väldigt jobbigt, för man lever med en sorg, en saknad och en längtan samtidigt som man ställs inför oförstående och ovetande från omgivningen. Bland det jobbigaste jag vet är att behöva försvara Kevin och Robin, försvara mina egna barn, vilket jag aldrig hade behövt och göra på det sättet om dom hade fått leva.

Varje gång jag berättar om dom lämnar jag en del av mitt innersta öppet för de som får höra om dom.

Den 6 Januari 2009 då dom föddes och Robin dog, samt den 7 Februari då Kevin dog är väldigt viktiga datum för oss. När folk sätter en blomma på deras grav, skickar ett kort eller på något vis visar att dom minns dom och att dom blivit berörda av deras och vårat liv.

Dessa människor är så otroligt mycket värda för oss, och de hjälper oss, utan att själva veta om det, att varje dag samla kraft att fortsätta kämpa.  

♥ Kevin och Robin finns i våra hjärtan, och om ni som läser detta själva vill släppa in mina killar i era, så skulle jag bli en väldigt stolt mamma ♥

Vaknade jag upp i ett ryck, kollade till Kevin. Han såg konstig ut, satte mig upp o buffade på han. Helt stel o kall.

Paniken bröt ut, Michael låg i Amandas rum o sov, skrek på Michael.


Michael kom in tog Kevin ringde 112 började göra HLR.

3 minuter senare kommer ambulansen. Jag är i chock. Går runt yrar skriker. Amanda är livrädd, står i spjälsängen o gråter. Jag lyfter ner henne. OLA Ambulansen kommer, springer nästan omkull Amanda när dom kommer inrusande. Jag är då ute. Gråter, skriker, ringer pappa. Han blir helt tyst. Lägger på, ringer Jimmy. Han lugnar mig lite. Michael öppnar balkongen o säger att dom satt in någont som gör att han får konstgjord luft.

Jag får lite hopp.. Men inser nog innerst inne vad som är på väg att hända..

Rätt som det är kommer dom utspringande med Kevin, Han åker med 3 ambulans personal i OLA ambulansen. Den 4 ambulansföraren får jag åka i vanlig ambulans med efter OLA.


Vägen till östra sjukhuset är lång...

Varje gång jag åker dit återupplever jag sirenerna i mina öron, rödljusen, bilarna. Tystnaden..

När vi väl är framme kommer massa sjuksköterskor o ska ta hand om mig, KEvin åker in i akutrum till läkare. Jag får gå in i ett rum, men klarar inte av att sitta där, har svårt att andas. Ber om att få gå ut, 1 följer med. Jag är nog otrevlig för jag ringer Michael. Han är på väg.


Michael kommer, vi går in.. Jag går ut o in, och sen ut igen, o in.

När jag kommer in, kommer läkaren in utan Kevin. Skakakr lite lätt på huvudet och säger tyvärr.. Min värld rasar ihop.


Inte Kevin också.



Vi sitter där, med en äldre kvinna som kommit dit. Hon heter Jutta.

Och denna människa har betydd mer än jag trodde, min första tanke var vad fan gör hon här. Men hon är den underbaraste och bästa kvinna som finns.

Michaels chef Leif kommer dit, han sitter där med oss tills Michaels familj + Amanda kommer.

Vi sitter där tills 17-18. Åker sedan hem o hämtar mat på MC donalds. Jag äter knappt halva hamburgaren, är inte hungrig. Slänger all frusen bröst mjölk jag har till Kevin, skruvar ner hans säng, bryter ihop i sovrummet.

Sen kommer natten, sover inte så mycket, men jag fick nån timmes sömn.

Idag är de 1 år sen de hände. Men hela dagen känns ungefär likadan...


Vi ska till graven idag, försöka gra de lite snyggare där, ser hemsk ut med all snö, o mossnalle är frusen och sitter i en position som ser ut att han smakar på sin undre del i skrevet.



Dagen innan 1 månad gammal, här har en precis växt i storlek 50, eller ja, armarna är för långa..