Jag har verkligen inte tid att blogga nu, så kommer nog vara bloggtorka tills December.



Vad ska jag börja då.. hmm.. Jag jobbar, pluggar, lagar mat, försöker umgås med familjen, pluggar, pluggar pluggar, jobbar, jobbar, pluggar, lagar mat, försöker umgås med familjen o.s.v..


Jag kanske får ett vik jobb =) och jobbar hela sommaren o någon dag då o då.. Jag praktiserar ju på ett gruppboende och gör en utbildning genom att samla kunskap o reflektera från arbetsplatsen, och ist för att bara gå med studielån kan jag bli anställd som vikarier till sommaren o jobba/praktiser med betalt =)


göttans.. Pengar behövs, böckerna är inte billiga. redan lagt nån tusing på det..


Amanda mår bra, går på dagis 7:10 - 16-20 varje dag, stackarn.. Jag ska inte jobba fullt när jag är klar, tycker så synd om henne o va där så länge, men hon trivs som fisken i vattnet. Springer dit o vägrar gå hem ;)

Hon har börjat tjata om att hon vill ha en bebis, hennes pappa ska tanka in en i hennes mammas navel *haha*

Nej de får vänta, den slangen får tömmas på annat sätt än i min mage.. ;)

Ibland tror hon att det är Robin och Kevin som kommer komma in i min mage när pappa tankar in.
( NEJ VI SKA INTE ENS FÖRSÖKA, DET LIGGER PÅ LÅG PRIO ) Försöker förklara på ett bra sätt och vara ärlig med att säga att Kevin och Robin kommer aldrig tillbaka mer, dom finns bara här inom oss, i våra tankar. Men de är ju inte lätt för henne o förstå, ibland verkar hon förstå, ibland inte.


                                                   Här kommer en dagsfärsk bild på henne

                                                            Hon är stor nu vår "lilla" tjej

Vaknade jag upp i ett ryck, kollade till Kevin. Han såg konstig ut, satte mig upp o buffade på han. Helt stel o kall.

Paniken bröt ut, Michael låg i Amandas rum o sov, skrek på Michael.


Michael kom in tog Kevin ringde 112 började göra HLR.

3 minuter senare kommer ambulansen. Jag är i chock. Går runt yrar skriker. Amanda är livrädd, står i spjälsängen o gråter. Jag lyfter ner henne. OLA Ambulansen kommer, springer nästan omkull Amanda när dom kommer inrusande. Jag är då ute. Gråter, skriker, ringer pappa. Han blir helt tyst. Lägger på, ringer Jimmy. Han lugnar mig lite. Michael öppnar balkongen o säger att dom satt in någont som gör att han får konstgjord luft.

Jag får lite hopp.. Men inser nog innerst inne vad som är på väg att hända..

Rätt som det är kommer dom utspringande med Kevin, Han åker med 3 ambulans personal i OLA ambulansen. Den 4 ambulansföraren får jag åka i vanlig ambulans med efter OLA.


Vägen till östra sjukhuset är lång...

Varje gång jag åker dit återupplever jag sirenerna i mina öron, rödljusen, bilarna. Tystnaden..

När vi väl är framme kommer massa sjuksköterskor o ska ta hand om mig, KEvin åker in i akutrum till läkare. Jag får gå in i ett rum, men klarar inte av att sitta där, har svårt att andas. Ber om att få gå ut, 1 följer med. Jag är nog otrevlig för jag ringer Michael. Han är på väg.


Michael kommer, vi går in.. Jag går ut o in, och sen ut igen, o in.

När jag kommer in, kommer läkaren in utan Kevin. Skakakr lite lätt på huvudet och säger tyvärr.. Min värld rasar ihop.


Inte Kevin också.



Vi sitter där, med en äldre kvinna som kommit dit. Hon heter Jutta.

Och denna människa har betydd mer än jag trodde, min första tanke var vad fan gör hon här. Men hon är den underbaraste och bästa kvinna som finns.

Michaels chef Leif kommer dit, han sitter där med oss tills Michaels familj + Amanda kommer.

Vi sitter där tills 17-18. Åker sedan hem o hämtar mat på MC donalds. Jag äter knappt halva hamburgaren, är inte hungrig. Slänger all frusen bröst mjölk jag har till Kevin, skruvar ner hans säng, bryter ihop i sovrummet.

Sen kommer natten, sover inte så mycket, men jag fick nån timmes sömn.

Idag är de 1 år sen de hände. Men hela dagen känns ungefär likadan...


Vi ska till graven idag, försöka gra de lite snyggare där, ser hemsk ut med all snö, o mossnalle är frusen och sitter i en position som ser ut att han smakar på sin undre del i skrevet.



Dagen innan 1 månad gammal, här har en precis växt i storlek 50, eller ja, armarna är för långa..

*Hur ont det kan göra

*Hur otroligt jävla ont någonting kan göra

*Hur förbannat ont det kan göra
 
*Hur ledsen någon kan vara

*Hur många tårar man kan gråta

*Hur mycket man kan sakna

*Hur fruktansvärt tom världen kan kännas

*Hur obetydlig vardagen kan bli

*Hur lite saker kan komma att betyda så mycket

*Hur fasansfullt långa dagarna kan bli

*Hur många jäkla minuter en dag egentligen innehåller

*Hur djup förtvivlan känns

*Hur ett foto kan kännas som ett knivhugg

*Hur att höra en låt kan rasera hela världen

*Hur definitivt ett avslut kan vara

*Hur lite det finns att säga när döden träder in


Kunde jag inte fått lära mig något annat? Än hur det känns när 2 av dom man älskar mest lämnar jorden?