1 år sen..

Vaknade jag upp i ett ryck, kollade till Kevin. Han såg konstig ut, satte mig upp o buffade på han. Helt stel o kall.

Paniken bröt ut, Michael låg i Amandas rum o sov, skrek på Michael.


Michael kom in tog Kevin ringde 112 började göra HLR.

3 minuter senare kommer ambulansen. Jag är i chock. Går runt yrar skriker. Amanda är livrädd, står i spjälsängen o gråter. Jag lyfter ner henne. OLA Ambulansen kommer, springer nästan omkull Amanda när dom kommer inrusande. Jag är då ute. Gråter, skriker, ringer pappa. Han blir helt tyst. Lägger på, ringer Jimmy. Han lugnar mig lite. Michael öppnar balkongen o säger att dom satt in någont som gör att han får konstgjord luft.

Jag får lite hopp.. Men inser nog innerst inne vad som är på väg att hända..

Rätt som det är kommer dom utspringande med Kevin, Han åker med 3 ambulans personal i OLA ambulansen. Den 4 ambulansföraren får jag åka i vanlig ambulans med efter OLA.


Vägen till östra sjukhuset är lång...

Varje gång jag åker dit återupplever jag sirenerna i mina öron, rödljusen, bilarna. Tystnaden..

När vi väl är framme kommer massa sjuksköterskor o ska ta hand om mig, KEvin åker in i akutrum till läkare. Jag får gå in i ett rum, men klarar inte av att sitta där, har svårt att andas. Ber om att få gå ut, 1 följer med. Jag är nog otrevlig för jag ringer Michael. Han är på väg.


Michael kommer, vi går in.. Jag går ut o in, och sen ut igen, o in.

När jag kommer in, kommer läkaren in utan Kevin. Skakakr lite lätt på huvudet och säger tyvärr.. Min värld rasar ihop.


Inte Kevin också.



Vi sitter där, med en äldre kvinna som kommit dit. Hon heter Jutta.

Och denna människa har betydd mer än jag trodde, min första tanke var vad fan gör hon här. Men hon är den underbaraste och bästa kvinna som finns.

Michaels chef Leif kommer dit, han sitter där med oss tills Michaels familj + Amanda kommer.

Vi sitter där tills 17-18. Åker sedan hem o hämtar mat på MC donalds. Jag äter knappt halva hamburgaren, är inte hungrig. Slänger all frusen bröst mjölk jag har till Kevin, skruvar ner hans säng, bryter ihop i sovrummet.

Sen kommer natten, sover inte så mycket, men jag fick nån timmes sömn.

Idag är de 1 år sen de hände. Men hela dagen känns ungefär likadan...


Vi ska till graven idag, försöka gra de lite snyggare där, ser hemsk ut med all snö, o mossnalle är frusen och sitter i en position som ser ut att han smakar på sin undre del i skrevet.



Dagen innan 1 månad gammal, här har en precis växt i storlek 50, eller ja, armarna är för långa..


Kommentarer
Postat av: Christina

Tänker på er alla // Kram

2010-02-07 @ 12:37:25
Postat av: vanessa

Önskar ja kunde ta din smärta och ge dig lite glädje igen.

Vi tänker på er

kram från hela familjen

2010-02-07 @ 13:59:47
URL: http://familjenmeullerblogg.se
Postat av: therese

<3

2010-02-07 @ 22:08:43
Postat av: Elisabeth

Har man en gång blivit mamma, är känslorna desamma.

Vare sig den lilla nu blivit stor, i hjärtat bor eller i magen gror.

Man älskar sitt barn som en dyrbar skatt,

Varje minut, timma, dag och natt.

2010-02-09 @ 11:11:56
URL: http://www.zoieli.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0