Vi samlades på Gustav Adolfs Torg och gick sedan fackelåg upp till Götaplatsen. Där sjöngs de och lästes dikter m.m. Första sången fick mig att gråta för första gången offentligt. Så idag har jag en sådan där deppig dag, man saknar dom fortfarande, och de går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på dom.



(Bilden tagen från spädbarnsfonden, ser ni mig?)


Att det idag har gått 1 år, 9 månader och 24 dagar sedan dom föddes är svårt att förstå. De känns fortfarande som de va alldeles nyss dom föddes och kom upp på mitt bröst, där man kände värme från Kevin och Robin, medan Robin blev allt kallare och kallare.

Men dom lever kvar i vår familj ändå, Amanda är storasyster trots att dom inte finns här, de finns i våra hjärtan, och jag hoppas att dom räknas och finns hos våra nära också.

Det är många som frågar mig har du barn? jag svarar alltid, ja 3 st, men bara 1 kvar i livet, då kommer tystnad och en obekväm blick, oj jag beklagar. Jag svarar alltid nu för tiden så här: Det är inget du behöver beklagar, jag vill bara räkna med dom, annars känns inte familjen komplett och då är de jag som får dåligt samvete.

När man berättat detta för någon ny person tas de oftast aldrig upp igen, prat om barn diskuteras inte med mig, kanske är folk rädda för att riva upp sår?! Men de såren som finns kommer aldrig att läka, det är bara så att ett plåster döljer dom, men ibland ramlar mitt plåster av och då syns mina sår...


Vi var idag och satte pumpan på killarnas grav vi gjort, när vi tänt ljusen och skulle gå sa Amanda: Snälla kan vi inte stanna hos Kevin och Robin lite? jag vill det. Så där stod vi en extra stund på Amandas begäran och kollade när pumpan lyste så fint. Vi passade även på att tända några grannars gravljus som blåst ut, då jag vet att dom vattnar och donar ibland för oss så kändes de som en självklarhet..  <3



(Bild från graven med pumpan, kransen fick stå lite bakom så länge)


Men nu ska jag återgå till mitt kaffe och min musik... Trevlig Halloween på er...

Denna lilla bok är det bästa jag köpt till Amanda, den är så fin att hennes mamma gråter floder var gång hon läser den.



Boken börjar så här:

Hej.

Mitt namn är Cecilia. Det finns något som jag vill berätta för dig.

Jag känner en ängel.

Det kanske du också gör?

En ängel är någon som har bott på jorden, men som varit tvungen att flytta till himlen.

Det kan bland annat vara en pappa, en moster, en bror eller en bebis.

En del människor har inte en enda ängel i himlen, medan andra har flera stycken. Jag vet vem min ängel är. Det är min pappa.

Vem är din ängel? du får gärna berätta det för mig.




Sen det stycket som berör Amanda mest.

En del dagar saknar jag min ängel extra mycket. Jag blir arg för att jag inte kan se honom!

Det känns som om hjärtat går sönder när jag saknar honom som mest.

Då blir jag ledsen och gråter. Jag skriker att jag vill ha min pappa tillbaka. Jag vill träffa honom nu!
Men jag får vara arg och ledsen, lika mycket som jag får skratta och vara glad.

Efter att jag gråtit så brukar det kännas bättre, och jag blir lite trött.
Jag vet att min ängel finns hos mig, det kan jag känna i kroppen.
Då blir jag lugn och trygg.


När de kommer till att hjärtat går sönder så var det en bild i boken på ett krossat hjärta, Amanda tog en penna och målade frekvetiskt svart på hjärtat och sa att nu är hjärtat jätte sönder, varpå jag frågade är ditt hjärta sönder? Ja så som i boken där jag målat.

<3 min lilla griseknoe.

I helgen kom hon hem, en fransk bulldogs tik på 1½ år, Fendi, Bimbo har fått en kompis! Helan&Halvan!

Fendi <3





Fendi badar pool <3 tjocka grisen!