Jag har en spricka i höger armen efter att ha ramlat för hunden sprang mellan benen på¨mig så blir ett kort inlägg..
En glad nyhet är iaf att den 13 Januari börjar jag skolan.. =)
återkommer snart med bilder m.m från jul o så..
// DeA
Nej det är deppardagen idag...
Så mycket tankar idag, försökt tänka på annat men idag har mina små saknade pojkar varit i mina tankar hela dagen.
Hur skulle dom varit nu? vad skulle dom kunna? skulle någon eller båda kunna gå? Skulle dom säga mamma/pappa? Hur skulle dom reagera på tomten? o.s.v
Och så går tankarna oxå på hur orättvist allt är. Alla får syskon till sina barn nu. Amanda har oxå fått syskon, men hon fick döda syskon. Alla andra får levande men inte hon.
Idag har hon pratat mycket om att hon vill ha en bebis. Mamma och Pappa ska köpa en och så ska den ligga i hennes knä och sen ska den upp till himlen igen. Försökt o förklara att inte alla bebisar kommer upp dit, utan många stannar hos mamma/pappa syskon. Precis som hon själv när hon var bebis. Men hon förstod nog inte det riktigt utan pratade vidare om att dom kommer till himlen.
Mindåliga uppdatering beror på att jag skriver ihop en väldigt lång text som jag tänkt pubilecera i bloggen framåt januari månad. men håller på och delar upp den i olika delar annars kommer ingen att orka läsa den. Den handlar om sorg, bemötande m.m...
Jag skulle göra vad som helst för att få hålla mina killar en sista gång.
(bilderna är klickbara)
Avslutar med lite bilder på min livsglädje Amanda från lucia å dagis!
Ja jag har varit duktig o gjort dockhusmöbler o målat o donat, blev en tidig julklapp till Amanda.. =)
Bordet är grisigt som bara den, men de är bara för jag inte orkade göra i ordning innan korten togs ;) *griseriet på bordet är trä flisor, trä lim och färg *
starta en egen kategori till Amanda där jag nu kan börja skriva av och checka av hennes reaktion.
Det är inte många som vet men Amanda har blivit en annan flicka sen Kevin försvann.
Förut var hon lite smått blyg men väldigt framåt som person.
Efter Kevin försvann har hon blivit väldigt tillbaka dragen, väldigt blyg, rädd, lätt för o bli ledsen o.s.v.
Och detta har givetvis visats sig på dagis, så dom ville koppla in en barnspykolog till henne. Men jag kontaktade BVC och fick en barnpsykolog till henne genom bvc ist.
Vi har länge funderat på om det är så att hon har sorg? eller är det bara åldern?
När vi väl kom till barnpsykologen o hon ställde sina frågor o bildade ett svar känns de som att det är en koppling till hennes beteende.
Dagen efter Kevin dog fick Amanda magsjuka, en rejäl magsjuka. Hon sov 3 dygn o bara kräktes.
Hon orkade inget, jag och Michael var förstörda, hela våran värld var upp o ner, vi grät och var ledsna jämnt.
Men försökte allt vad vi kunde att vara starta för Amandas skull.
Men visst märkte hon av det. Hennes bror var borta, Mamma bara grät, pappa bara grät? var det hennes fel? vad hände?
Psykologen berättade att barn minns väldigt bra men dom minns inte på samma sätt som vi vuxna. Som Amanda kan ha en bild från de grönklädda gubbarna som rusar in, eller från mig panikslagen o helt paralyserad, eller från Michael som blåser o kämpar för Kevins liv, eller från att hon blev lämnad i allt kaos, eller från att de grönklädda gubbarna tog Kevin o sen kom han aldrig hem igen.
Och där måste vi som föräldrar försöka skapa en historia som berättas om och om igen, fast med ett barnvänligt sätt.
Och ni ska veta att jag försökt, jag har verkligen försökt. Men jag börjar storgråta o då frågar hon varför jag är ledsen. Och jag säger: Mamma är ledsen för hon saknar Kevin och Robin så mycket, o när vi pratar om dom blir mamma lite ledsen, men när mamma får krama dig känns det mycket bättre. Och när vi kramats en stund säger hon: Amanda ska låna pappas bilen och åka upp o hämta Robii Kevii så behöver inte mamma o pappa gråta mer.
Och hur förklarar jag att det inte går? För henne är det ju helt självklart att det går komma upp i himlen, fåglar,flygplan,helikoptrar, stegar är ju i himlen.
Psykologen sa oxå att om jag inte vet hur något är ska jag svara vet inte? För jag ska inte vända det positiva hon har mot negativt. Men om jag då säger att det finns ingen himlen o de går inte hämta dom? gör jag inte det då?
Mer kommer komma upp om hennes beteende, mer om hur hon betedde sig efteråt när hon blivit kvitt magsjukan, samt hur allt utvecklas..
en månad kvar till deras 1 årsdag. O jag försöker backa tiden men ser hur den kommer i kapp mer o mer.
Jag vill baka en tårta, en riktig pojk tårta, men kommer jag ha ork till det? Eller kommer jag falla pladask ner i hålan?
Jag är allvarligt talat rädd för hur jag kommer reagera, hur jag kommer känna, vad jag kommer göra. Är jag rädd för mig själv? eller är jag rädd för hur sorgen kanske än en gång kommer sparka på mig hårdare än någonsin?
