Med bilder från 7 februari som sjukhuset har tagit..



Och kan jag något annat än gråta när jags er mig själv, Michael, Amanda och Kevin?

Helt förstörda....



Amanda tyckte lillebror  var kall o trodde de hjälpte att stoppa om han med ett täcke.. :/

Är det den stora dagen. 2 år sen tvillingarna föddes.  Tårarna har sprutat idag, jag blir mer och mer deppig, försöker hålla humöret uppe, men i morgon är dagen här. En dag jag egentligen  skulle skrattat på, firat, sett deras magiska blickar när dom öppnar paket och äter tårta.

Men jag får göra en tårta och äta själv, och kan bara föreställa mig hur det skulle varit.

Jag kan åka till en sten, format som ett hjärta, med svart granit och råhuggna kanter som vi en gång valde. Vi valde guld text, 2 ängelsymboler och deras namn med datum, texten sov gott. Den är det jag har att besöka, en sten, en vanlig jävla sten, dock extra fin, men bara en sten. Kroppen skriker efter dom, var är mina barn, varför togs dom ifrån mig? Varför? Det hugger i bröstet, magen vrider sig, matlusten trappas ner, jag vill byta plats med dom. För även om det gått 2 år, så känner jag än idag samma smärta, saknad och längtan, men jag har lärt mig leva med de där känslorna, men bättre det blir dom inte. Dom finns där varje dag, men idag och särskilt i morgon är det extra känsligt.

Idag och kommande dagar önska jag att jag var liten igen.. Då jag kunde krypa upp i pappas eller storebrors famn, där dom skyddade mig mot allt ont i världen, där man bara kunde blunda mot allt jobbigt och känna sig trygg och säker, och när dom sa att det läskiga och jobbiga var borta kunde man titta igen. Men nu står jag på egna ben och kan inte längre krypa upp där, men jag önskar ibland att det hade gått.

Fördjupningen, kommer dock inte hinna allt idag ;)



   

 


Japp bara att sätta igång :)