Vi samlades på Gustav Adolfs Torg och gick sedan fackelåg upp till Götaplatsen. Där sjöngs de och lästes dikter m.m. Första sången fick mig att gråta för första gången offentligt. Så idag har jag en sådan där deppig dag, man saknar dom fortfarande, och de går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på dom.



(Bilden tagen från spädbarnsfonden, ser ni mig?)


Att det idag har gått 1 år, 9 månader och 24 dagar sedan dom föddes är svårt att förstå. De känns fortfarande som de va alldeles nyss dom föddes och kom upp på mitt bröst, där man kände värme från Kevin och Robin, medan Robin blev allt kallare och kallare.

Men dom lever kvar i vår familj ändå, Amanda är storasyster trots att dom inte finns här, de finns i våra hjärtan, och jag hoppas att dom räknas och finns hos våra nära också.

Det är många som frågar mig har du barn? jag svarar alltid, ja 3 st, men bara 1 kvar i livet, då kommer tystnad och en obekväm blick, oj jag beklagar. Jag svarar alltid nu för tiden så här: Det är inget du behöver beklagar, jag vill bara räkna med dom, annars känns inte familjen komplett och då är de jag som får dåligt samvete.

När man berättat detta för någon ny person tas de oftast aldrig upp igen, prat om barn diskuteras inte med mig, kanske är folk rädda för att riva upp sår?! Men de såren som finns kommer aldrig att läka, det är bara så att ett plåster döljer dom, men ibland ramlar mitt plåster av och då syns mina sår...


Vi var idag och satte pumpan på killarnas grav vi gjort, när vi tänt ljusen och skulle gå sa Amanda: Snälla kan vi inte stanna hos Kevin och Robin lite? jag vill det. Så där stod vi en extra stund på Amandas begäran och kollade när pumpan lyste så fint. Vi passade även på att tända några grannars gravljus som blåst ut, då jag vet att dom vattnar och donar ibland för oss så kändes de som en självklarhet..  <3



(Bild från graven med pumpan, kransen fick stå lite bakom så länge)


Men nu ska jag återgå till mitt kaffe och min musik... Trevlig Halloween på er...