I början kändes allt så overkligt. Det är de fortfarande men sanningen börjar mer o mer sjunka in.

Men ju mer den sjunker in ju ondare gör det.


Ibland känns vägen från sorgen väldigt lång. Helt meninglös o gå.

Men jag måste vandra den mörka stigen fram. i min egna takt.

Michael är en bra bit framför mig, men så är de. Man sörjer alla olika.

Jag klättrar hela tiden upp men faller i mellan åt ner till botten igen.

Allt känns plötsligt så meningslöst, de finns ingen mening med något. Men så står min livsglödje framför mig o får upp hoppet igen o jag börjar sakta min vandring uppför det mörka hålet för att kunna vandra stigen fram i sorgen för att tillslut nå de vägskäl där man lär sig leva med den.

Många tror jag är stark o redan tagit mig dit men så fort jag är ensam så åker tårarna ner för mina kinder o de ilar av smärta inom mig efter mina söner.

Mina vackra små mirakel.

Jag älskar dom så in i helvetes mkt.
Älska är ett stort ord som många använder för mkt utan att mena det.

T.ex Jag älskar Michael, men inte ens hälften så mkt som jag älskar mina barn. Orden "Jag älskar mina barn" är verkligen starka, o det finns ingen starkare beskrivning på att beskriva det.

Men missuppfatta mig inte nu, jag älskar Michael oxå, han är min andra hälft, den bättre hälften av mig, eller rättare sagt av oss. För vi är ett. Ett som blev 3 till.

den 11 augusti är det hela 6 år sen vi träffades! Jag fattar de inte, hur kan jag få en sådan underbar människa in i mitt liv? Han är min räddare, utan Michael hade jag absolute inte varit där jag är idag. Jag hade varit en av dom, en av dom andra...

Blxiten med sin bror ;-)
Blixten längst fram..