Varför?
Särskilt sorgen efter barn. Dom vågar inte prata om det.
Det är som att det inte får pratas om det bara för det är barn. Dör en vuxen person pratar folk om det, men inte om barn.
Iaf inte mina barn. Det är tyst. Folk är rädda för att riva upp såren ännu mer. Typ som dom tänker: Väck inte den björn som sover!
Herregud, snälla. Prata. Prata som de är en helt normal sak och prata om. Fråga dom dummaste o mest korkaste frågorna ni har. Jag vill det.
Men folk gör ändå inte det, det är tyst. Det pratas om allt annat. Om väder, Amanda, o allt som hänt som är positivt.
Men när folk gör det så känns det som om dom glömmer bort mina barn. Jag har inte 1 barn, jag har 3!!!
Jag vill att det ska vara en naturlig grej o prata om.
Dock finns det en person som pratar väldigt mycket om utvecklingen på ett barn som är nästan lika gammalt som Kevin skulle vart.
Tänk, nu skulle Kevin le om han levt. Nu skulle Kevin kunnat det, nu skulle han gjort så, nu skulle han gjort si. Det är inte det jag vill höra. Särskilt inte när man skrattar lite lätt efter man sagt så.
För då låter det i mina öron som att haha detta barnet kan det men det kan inte ditt för han dog.
Utan att prata naturligt om dom menar jag att man kan prata om vad han gjorde tiden han levde, inte glömma bort dom. Skriva en hälsning på sms varje månad den 6 och 7 då jag tänker extra mycket på dom. Den 6 föddes dom, den 6 fick vi veta att Robin var död. Den 7 dog Kevin. Dom dagarna är dom värsta varje månad. Jag får flash back varje månad den 6 och 7.
För mig är det som att allt börjar om dessa månader, jag faller lixom tillbaka dit jag började. Man tänker:
Idag är det 6 månader sen dom föddes. Idag är det 6 månader sen Robin Lämnade oss. Idag är det 5 månader sen Kevin lämnade oss. Osv. O så kommer allt tillbaka. Själva händelserna spelas om o om i huvudet dessa dagar.
Vissa kommer ihåg dessa datum varje månad. Några bara någon gång. Vissa kommer ihåg men säger inget. Men nästa gång du tänker på att de är den 6 eller 7 så släng iväg ett sms, en kommentar, ett mail, ge mig en kram, ring, eller gör något. De är dessa dagar jag behöver mina vänner och familj mer än de andra dagarna. För dessa dagar är dom tyngsta varje månad.
Det enda kortet jag har på mina söner tillsammans. Jag ångar att jag inte tog med väskan upp direkt till förlossningen. Jag ångrar att vi inte tog mer kort på dom tillsammans. Jag ångrar allt jag inte gjorde, men inget av det jag gjorde!
Tänker alltid på det som hände med dina små prinsar.. Men inte viljat ta upp det med dig pga jag trodde inte du ville prata om det.. Men nu vet jag bättre efter detta inlägget! Finns här för dig.. Kramar
VAd sägs om en stund bara du och jag? utan alla barn.
var vid graven i dag.. ser fint ut trotts det hemska vädret.
jag har det super tufft här hemma just nu. men jag har dig i mina tankar mer än du anar men jag räcker inte till just nu.. färlåt och hoppas att du vet att jag finns här ändå.
kram
Tack för ditt besök hos mig!
Jag är ledsen för att du har förlorat dina små gossar. Ingen förälder ska behöva förlora sina barn.
Med tiden förstår du att det är omgivningens egen rädsla som gör att de inte vågar tala med oss om våra döda barn. Det är ju det att vi lever i det som är allas mardröm pch de kan inte förstå att vi egentligen bara vill prata om våra barn.
Jag uppskattar att du frågar om lov att få låna en av mina dikter. I så fall vill jag att det under dikten står:
Dikt © Gunilla Karlsson mamma till Rickard 81-05
Gärna med en länk också om du vill.
Krama om familjen och var rädd om dig!
En dag i taget, det är lättast så...
Kram Gunilla mamma och änglamamma
Hittade din blogg genom melissa, och började läsa. När jag väl börjat kunde jag inte sluta och ville säga några ord, inte bara vara tyst.
Först och främst vill jag säga grattis till dina barn, alla tre, underbart vackra små raringar! Det gör mig så fruktansvärt ont att två av dem inte kunde stanna kvar hos er, det är svårt att skriva ner det man känner, hade jag träffat dig hade jag helst velat ge dig en stor varm kram, och all världens styrka, det säger så mycket mer än ord. Jag tänker på er ofta!
Kramar Marie
