Kommentarer..
Eller när Michael pratade med en vän om Kevin varpå vännen frågar: Vilken Kevin? Michael svarar: Min son. Jaha ja oj..
Är det lixom självklart att man redan ska ha kommit över det?
Eller som många bara ignorerar o prata om dom, som dom inte finns. Är det så folk i ens omgivning vill att det ska vara? att man ska glömma bort sina barn bara för dom dog?
Dom jag trodde skulle ställa upp till 100% försvann. Men dom jag inte tänkte på dök upp.
Som Michaels chef Leif och hans fru Cattis. Som dom brytt sig/bryr sig. Michaels chef kom dagen Kevin dött till sjukhuset o satt där med oss tills Michaels familj kom o var där med oss. O hade han inte kommit hade vi suttit där själva de timmarna innan Michaels familj kom.
Dom hjälpte oss så mycket med begravning o annat med, utan Leif skulle vi inte kunnat ge dom en så fin gravplats.
Eller Vanessa, en jag skrev med i ett forum när jag väntade tvillingarna. Och hon har verkligen gjort så mycket fint för oss. Skickat blommor, kort, minnesgåvor. Ja, de trodde jag inte då. Fast jag kände dig inte innan heller, men du var den enda samt några andra från forumet som skickade blommor till urn-nersättningen. Och att få det, det värmde.
Robins begravning var det bara Michaels föräldrar och Michaels jobb som skickade blommor. Jag trodde inte att någon skulle göra de. Men även det betydde mkt.
Många har satt in minnesgåvor, 50 kr eller mer vad vet jag. Men ingen i min familj. Och ingen pratar så värst mycket om det heller. Kompisar som inte sagt så mycket har skickat ett minneskort ist. O de visar att dom bryr sig.
efter det här inlägget kommer det komma påhopp efter påhopp från min sida. Jag känner verkligen det på mig. Men stör du dig så skriv inget. Jag orkar inte med massa tjaffs. Min blogg är till för att jag ska skriva ut mina känslor och kunna gå tillbaka o se hur jag kände då. Kunna läsa och se hur jag bearbetade sorgen just då, nä det hände, när jag kände så o.s.v.
Ha en bra dag...
Till att börja med, jag beklagar verkligen sorgen. Kan aldrig tänka mig hur hemskt det måste vara att förlora inte bara ett utan två barn.
Jag tror att folk har svårt att prata om att dina barn dog, jag vet att jag skulel ha det. Nu skulle jag visserligen vara ärlig om detta och säga " att jag vet faktiskt inte vad jag ska kunna säga för ingenting blir bättre, men jag finns här att lyssna." Men sån är jag, jag lyssnar när någon vill prata av sig även fast jag själv kanske inte har något bra svar. Men jag vet att just jag skulle känna mig väldigt obekväm vid att ställa frågor, något som kanske måste göras för att folk ska förstå men för mig inkräktar det på erat liv, det inkräktar på något ni kanske måste sörja själva först.
Min mammas killes son tog livet av sig 25 år gammal, så jag vet hur förstörd man blir. En föräldrar ska inte behöva överleva sitt barn, det är inte "normalt" som folk tycker, förmodligen varav därför folk inte förstår. Att förlora sina föräldrar, sina mor/farföräldrar är normalt, något alla gör varav därför man kan hantera den sorgen på ett annat sätt, man går vidare på ett helt annat sätt. JAG TROR inte att folk förstår sorgen efter ens barn. JAG förstår inte sorgen efter ens barn, men jag VET att det är en annan sorg. Jag VET att man blir helt förstörd, knäckt och man vill inte att livet ska fortsätta.
Nu vet jag inte vart jag vill komma med detta, jag har ingen aning faktiskt. Jag hoppas bara att ni en dag kan lära er leva med sorgen efter era barn, att ni pratar om era barn och låter dom leva vidare i er.
/ Linda
läste ditt inlägg hos melissa.. och varje gång man läser om andras änglabarn och deras hädelser, så gör det otroligt ont i hjärtat...
förstår precis hur du känner med att vissa går vidare som om inget har hänt. detta är våra barn och kommer alltid att vara, så om det gått månader, veckor, dagar eller år.
kram på dig /från en annan nybliven änglamamma
Det är så sorgligt att man inte får framföra kritik på hur andra människor agerar då barn dör... hur skall de annars kunna bli bättre eller lära sig något om viinte skriver om det eller talar om för dem att "du... det där funkar inte".
Och att hoppa på någon i sorg är inte bara elakt. det är fegt också, så jag hoppas att du ser att sådana kommentarer säger mer om de som kommenterar än om dig.
Du får gärna länka till ditt gästblogginlägg hos mig också så dina läsare kan ta del av din otroligt starka text. Du och dina pojkar har väckt många känslor.
Kramar i massor..
vet inte vad jag ska skriva..
KRAM!
Hej!
Om inte så många i din närhet vill prata om Robin & Kevin, så är det tur att du har bloggen. Här finns alltid folk som lyssnar och ger respons. Jag hittade till din blogg genom (säkert som många andra) MammaMelissas. Jag kommer fortsätta läsa din blogg, i kampen mot sorgen, och lyckan med Amanda och din sambo/man. Kram Kram
Kram <3 (jag skall strax bege mig upp till Malin och be henne göra ett hjärta till dig som du ville ha, hon kan ju faktiskt göra ett hemma, så långt tänkte jag inte i förmiddags)
har läst i din blogg, och även om jag inte känner dig, så tänker jag på er och hoppas att det en dag kommer kännas lättare för er... det kommer ta tid, och saknaden å sorgen kommer alltid finnas där, men en dag blir den lättare att bära.
Det är hemskt att upptäcka hur många människor som drar sig undan en när man hamnar i sorg.
Det är sådanna lägen man upptäcker vilka som e ens verkliga vänner.
Jag kan inte på något vis jämnföra, med mina förluster, eller tänka mig den sorg ni känner.
Men jag tänker på er iaf!
kramar
Ikka
så tråkigt att ingen brydde sig mer, trots att dem som verkligen brydde sig värmde era hjärtan.
jag tände var sitt ljus för dina barn på länken som du hade uppgett.
det fick iaf mig att känna mig lite bättre.
kämpa på, en dag blir det bättre, trots att det inte känns så.
kramar!
