Anonym:
fattar inte hur du och din sambo orka med att se er ängla son en gång till... och sedan kunna lägga ner saker till honom.. jag hade inte kunnat det jag hade varit ett vrak. det är starkt och du säger att du inte har gråtit nog det måste du göra annars växer sorgen ännu mer..även om ni kommer att känna det länge.



Hur vi orkar? Man måste orka.

Och jag ville träffa han igen, jag ville vara säker på att jag tog ett ordentligt farväl. För om jag inte skulle gjort det skulle jag ångrat det något så fruktansvärt senare i mitt liv och då skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.

Och lägga ner saker till honom var en självklar grej. Jag ville att han skulle få ha sin snutte filt o sin nalle med sig.
 

Det är ändå vår son, även om han inte finns i livet kommer vi alltid att vara 3 barns föräldrar. Och jag tänker inte dölja att han finns på något sett, utan det kommer finnas ett foto på honom i bokhyllan så Amanda och Kevin så småningom kan fråga vem det är för dom ska veta att dom har en lillebror som inte finns här bland oss, men han finns! Och kortet kommer även finnas där för att jag varje dag ska skänka min älskade son en tanke!

Vrak det är jag, men de syns nog inte.

Förresten, du har kommenterat massor innan ;-) så vem är du?