För 6 månader sen...

Satt vi i Juttas rum o höll om vår son Kevin, som tidigare på morgonen somnat in.


Jag kunde inte sova i natt. Jag kollade på klockan o såg att hon var strax efter 01. Det var den när vi gick och lade oss. Jag ammade han, rapade han o la ner han o pussade på vårt lilla knyte. Vårt lilla mirakel som kämpat igenom en risk graviditet och klarat av sin stora inre blödning. Han var så fin.


04.50 vaknade jag av att han ville ha mat, han åt ganska mycket o gav av en riktig rap o vi lade oss ner för och sova igen.

När jag sedan vaknade var han borta..


Varje månad den 7:e spelas detta upp i mitt huvud.

Paniken stiger, jag skriker. Michael kommer börjar göra HLR ringer 112. Ambulansen kommer efter 4 minuter. Känns som betydligt längre tid. Amanda skriker, hon är kvar i sin säng. Lyfter ner henne på golvet. Öppnar dörren till Ambulans personalen. Amanda är bakom mg o 2 gröna gubbar rusar in o9 springer nästan omkull henne, hon skriker o gråter, jag har panik. Kan inte tänka. Michael tar Amanda. Mig skickar dom ut.


Jag ringer pappa, han är helt tyst. Säger att det kommer gå bra. Ringer Jimmy, han försöker lugna mig. OLA ambulansen kommer, jag öppnar dörren. Kevin kommer ut med OLA personalen o in i OLA bilen. Jag in i den andra ambulansen.

Vägen till sjukhuset tog en evighet, jag frågade hela tiden om det var kört.? Han svarade bara jag vet inte. Vi gör allt vi kan. *ambulans sirenen ekar i huvudet, bilar stannar, bilar kör till kanten, vi kör mot rödljusen, äntligen framme, jag hinner inte ut fören Kevin är inne. En sjuksköterska tar i mot mig. frågar om Michael är på väg. Jag vet inte, jag ringer och frågar. Han är på väg, Maria har kommit för o ta Amanda. Jag kedjeröker som aldrig förr.


Michael kommer. Vi kramas, gråter, jag går ut o kedjeröker.

Sen kommer Jutta. En glad tant. O sitter o pratar om allt möjligt. Jag undrar vad de är för jävla idiot som kommer o försöker vara så positiv när min son kanske inte går o rädda, han är så gott som död. Läkaren kommer in, utan Kevin. Säger orden som gör så ont: Tyvärr, det gick inte rädda han. Jag vill lägga mig ner och dö. 2 barn på 1 månads tid togs i från oss.

Vi får in Kevin till oss. Han är fortfarande lite varm, men blir kallare o kallare. Vi sitter o håller om han o gråter. Det gör så fruktansvärt ont. Han ser ite död ut. Han sover bara, jag vill väcka han. men jag vet att det inte går.

Jag går ut och ringer familj o vänner.

Just i den stunden hatar jag mig själv för att jag flyttat så långt i från min familj och mina vänner.

Går in igen, Michael ber Jutta ringa Leif, Michaels chef. Han är där på 20 min. Han sitter där med oss, han håller Kevin. Han pratar o stöttar oss så gott han kan. Han sitter där ända tills Michaels familj kommer.

Alla tar farväl av Kevin, många gråter, en del gråter inte, en del säger inget men man ser att dom är ledsna.

Vi åker hem, hemma möts jag av en fin bukett med blommor som Michaels systrar köpt till oss. Maria följer med oss hem, vi ska äta. Jag har ingen matlust.

Efter detta följer onda bröst, pumpar 1 gång om dagen för o lätta lite på trycket. Äter bröstmjölkshämmande tabletter. Jag har litervis med bröst mjölk i frysen sen jag pumpade på neonatal. Är arg, slänger allt. Skruvar ner spjälsängen. Tar Kevins filt, ligger o luktar o gråter i den.


Exakt så som jag kände denna dagen känner jag även idag. Det gör fortfarande lika ont.


Amanda och Kevin. Hon var så stolt över sin lillebror. Kom jämt med en kudde o la i sitt knä för hon ville hålla bebisen. O det fick hon. Nästan varje gång.



Nu kan hon inte hålla Kevin längre, men man kan känna o hålla i stenen en stund.

Kommentarer
Postat av: Christina

Kram <3

2009-08-07 @ 17:11:41
Postat av: Therese

Jag finner inga ord, jag klarar knappt av att läsa det du skriver för det gör för ont...jag har valet att sluta läsa och börja tänka på något annat, det kan inte du och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vakna varje morgon och komma på att barnen är borta och känna denna tunga sten i mitt hjärta, det är inget man önskar sin värsta fiende ens!Önskar det fanns något jag kunde göra för att få dig att slippa den smärtan, men det kan jag inte. Det ända jag kan göra är att "tacka" dig för det som hänt er har fått mig att ta vara på dagen lite mer varje dag och att ha lite mer tålamod som mamma för man vet inte hur länge man får vara mamma!



Hoppas att det snart blir lite lättare att leva med sorgen, kram..

2009-08-07 @ 18:15:50
URL: http://thelanderspangberg.blogg.se/
Postat av: Pernilla

Får tårar i ögonen när man läser ditt inlägg!! Kan aldrig någonsin förstå hur du känner och hur du mår! men finns här för dig.. Dag som Natt!

2009-08-07 @ 21:31:04
URL: http://pillaaaan.blogg.se/
Postat av: Anonym

Det finns nog inget man kan säga som kan trösta tillräckligt när man har förlorat det dyrbaraste man har.. sina barn.

2009-08-11 @ 11:29:36
Postat av: Anonym

Det finns nog inget man kan säga som kan trösta tillräckligt när man har förlorat det dyrbaraste man har.. sina barn..

Men man kan försöka förstå känslan, och bara det skrämmer en fruktansvärt!!

När man läser din blogg så lider man verkligen med dig..

Dina känslor är så starka i det du skriver så den som inte blir berörd måste ha ett hjärta av sten..

Tårarna rinner ner för kinderna.. Livet är inte rättvist..

Mina tankar idag går till dig och din sambo, din dotter o dina små änglar...

2009-08-11 @ 11:39:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0