Jag har lärt mig en hel del om sorg. Och varje dag lär jag mig nått nytt.

Det går hela tiden upp och ner. Ibland faller man rakt ner i det mörka hålet, och det är alltid när man minst anar det.

Man förändras som person. Man blir aldrig mer sig själv.

Men det man mest av allt kommer ihåg är hur alla andra förhåller sig till oss som mist barn.

T.ex..
* En del råkar säga nåt dumt o kommer på detta o försöker prata/skoja bort det.
* En del ignorerar det totalt, tror allt är frid och fröjd eller vågar helt enkelt inte prata.
* En del häver ur sig dom mest konstigaste o stördaste kommentarerna någonsin.

Sen finns det dom som bryr sig, och vågar fråga, prata o få mig att gråta. Det är dom jag vill ha mer av, för det är dom som verkligen visar att dom bryr sig.

Ingen fråga är dum, va inte rädd för att du ska få mig att gråta. Det gör jag oftast ändå när vi lagt på då ingen nämner något. Att gråta hjälper än att sörja, det hjälper en oxå att orka gå vidare.

Jag beundrar dom få människor som vågar fråga och prata om mina känslor o hur jag känner m.m!

 

Är det någon som tänkt hoppa på mig nu för det jag skrivit så stäng bara ner webbläsaren o strunta i det är du snäll!
Jag skriver i min blogg för min skull, för att jag ska kunna gå tillbaka o läsa hur jag kände just denna dagen för 3 månader sen t.ex.