gravljus
Jag har hittat så söta gravjus, jag bara måste köpa någhra till Robin och Kevin, det går ju åt nu när hösten o vintern kommer med mörker. O dom ska ju ha det fint så dessa blir perfekta..
Måste även hitta tomte lyktor. fast det heter inte så men jag kallar dom de.
Ni vet sådana där svarta lyktor man kan ställa ute liknande en sån lykta tomten går med? är ute efter 2 svarta som ett gravljus får plats i.
Nu ska jag kura ihop mig med min dotter i soffan o gosa.. Hon är sjuk idag med.. =( Så torsdag är dagen hon får gå tidigast till dagis om hon är frisk i morgon vill säga. 1 dag måste man va frisk.
// DeA
Måste även hitta tomte lyktor. fast det heter inte så men jag kallar dom de.
Ni vet sådana där svarta lyktor man kan ställa ute liknande en sån lykta tomten går med? är ute efter 2 svarta som ett gravljus får plats i.
Nu ska jag kura ihop mig med min dotter i soffan o gosa.. Hon är sjuk idag med.. =( Så torsdag är dagen hon får gå tidigast till dagis om hon är frisk i morgon vill säga. 1 dag måste man va frisk.
// DeA
Amanda och min pratstund
Jag visar Amanda kort på henne och Kevin
Amanda: åå söta lilla bissen
Jag: Vem är det
Amanda: Amanda o Kevii
Jag: Ja, saknar du Kevin?
Amanda: Snälla pappa köpa en ny Kevii.
Jag: Men det går inte köpa en ny Kevii
Amanda ger mig 2 en kronor o säger köpa ny Kevii.
Tänk om det hade varit så lätt.
Givetvis sprutar mina tårar efter detta samtal, känslig som man blivit.
Nej nu ska jag sluta gråta o göra nåt vettigt!
Amanda: åå söta lilla bissen
Jag: Vem är det
Amanda: Amanda o Kevii
Jag: Ja, saknar du Kevin?
Amanda: Snälla pappa köpa en ny Kevii.
Jag: Men det går inte köpa en ny Kevii
Amanda ger mig 2 en kronor o säger köpa ny Kevii.
Tänk om det hade varit så lätt.
Givetvis sprutar mina tårar efter detta samtal, känslig som man blivit.
Nej nu ska jag sluta gråta o göra nåt vettigt!
Att börja leva
i den gamla vardagen som vanligt igen. Hur gör man det?
Läkare o många sa att vi måste försöka leva i den gamla vardagen igen för Amandas skull och vår egen tills vi till slut kommer börja leva i den gamla vardagen igen.
Men jag kommer aldrig kunna det.
För hur ska jag kunna leva ett liv där rädsla, sorg, och smärta knappt visat sig innan, men nu infekterat hela min kropp med?
Jag lever, vi har samma rutiner, vi gör ungefär samma saker. Men jag är inte samma människa. Man förändras. Och jag föändrades mycket. Hela min syn på livet är annorlunda. Man gick under sina graviditeter o tänkte hela tiden när man läste om folk som förlorat sina barn: Det händer aldrig mig, nej usch den tanken går inte tänka.
Men tanken som inte ens gick o tänka blev vår verklighet. Så hur ska jag kunna leva som jag gjorde innan när det fattas 2 stora bitar av mitt hjärta?
Vilken smärta som helst utan sorgens smärta!
Jag skulle vilja bli riktigt skadad. Och känna på en väldig smärta.
Ja vad för smäta som helst i stället för sorgens smärta.
Sorgens smärta är en smärta ingen kan förstå, om dom inte själva varit med om det.
Den är riktigt plågsam, den gör ont i en väldans lång tid. Ibland känns allt mycket lättare men man kan fortare än man anar falla ner i en grop o slå sig så hårt att det gör pissigt jävla ont igen.
Och nu är jag i en sådan håla igen. Det finns ingen jag kan ringa, det känns som alla man vill prata med de om tycker att man skagå o prata med en psykolog eller ska ha kommit över det för länge sen. Det är säkert jobbigt för er för ni vet inte vad ni ska säga.
Jag vet själv inte vad man ska säga till någon som förlorat sina barn, ändå har jag själv förlorat 2!
Jag vet inte vad man ska säga till någon i sorg heller. Det enda jag vet att man ska göra är att lyssna, fråga frågor som man själv upplever som extremt jobbiga. För det är bättre och fråga än o bara sitta o knipa mun.
Jag saknar småland något så in i helvete i dessa djupa hålor man hamnar i.
För tänk om man hade haft sin familj runt omkring sig, det kanske hade varit lite lättare då? Eller de hade kanske inte hjälpt? Vad vet jag. Mne jag saknar dom så in i helvete ändå.
Det här inlägget är skrivet rakt av, jag ville bara skriva av mig lite. Nu ska jag lägga mig i soffan o stirra i taket o fundera över varför jag ska straffas så hårt..
Halsband..
Min underbara vän Vanessa gav mig idag en present.
Så kan jag ha alla mina barn nära hjärtat. vilket dom givetvis finns ändå men nu finns dom med i ett smycke jag kan ha till allt.
Tack Vanessa, det värmde så mycket ska du veta. Och det är precis ett sånt här halsband jag suttit o kollat på. Kolla gärna in på adressen som står på bilden, det är hon som gjort smyckena.
För 6 månader sen...
Satt vi i Juttas rum o höll om vår son Kevin, som tidigare på morgonen somnat in.
Jag kunde inte sova i natt. Jag kollade på klockan o såg att hon var strax efter 01. Det var den när vi gick och lade oss. Jag ammade han, rapade han o la ner han o pussade på vårt lilla knyte. Vårt lilla mirakel som kämpat igenom en risk graviditet och klarat av sin stora inre blödning. Han var så fin.
04.50 vaknade jag av att han ville ha mat, han åt ganska mycket o gav av en riktig rap o vi lade oss ner för och sova igen.
När jag sedan vaknade var han borta..
Varje månad den 7:e spelas detta upp i mitt huvud.
Paniken stiger, jag skriker. Michael kommer börjar göra HLR ringer 112. Ambulansen kommer efter 4 minuter. Känns som betydligt längre tid. Amanda skriker, hon är kvar i sin säng. Lyfter ner henne på golvet. Öppnar dörren till Ambulans personalen. Amanda är bakom mg o 2 gröna gubbar rusar in o9 springer nästan omkull henne, hon skriker o gråter, jag har panik. Kan inte tänka. Michael tar Amanda. Mig skickar dom ut.
Jag ringer pappa, han är helt tyst. Säger att det kommer gå bra. Ringer Jimmy, han försöker lugna mig. OLA ambulansen kommer, jag öppnar dörren. Kevin kommer ut med OLA personalen o in i OLA bilen. Jag in i den andra ambulansen.
Vägen till sjukhuset tog en evighet, jag frågade hela tiden om det var kört.? Han svarade bara jag vet inte. Vi gör allt vi kan. *ambulans sirenen ekar i huvudet, bilar stannar, bilar kör till kanten, vi kör mot rödljusen, äntligen framme, jag hinner inte ut fören Kevin är inne. En sjuksköterska tar i mot mig. frågar om Michael är på väg. Jag vet inte, jag ringer och frågar. Han är på väg, Maria har kommit för o ta Amanda. Jag kedjeröker som aldrig förr.
Michael kommer. Vi kramas, gråter, jag går ut o kedjeröker.
Sen kommer Jutta. En glad tant. O sitter o pratar om allt möjligt. Jag undrar vad de är för jävla idiot som kommer o försöker vara så positiv när min son kanske inte går o rädda, han är så gott som död. Läkaren kommer in, utan Kevin. Säger orden som gör så ont: Tyvärr, det gick inte rädda han. Jag vill lägga mig ner och dö. 2 barn på 1 månads tid togs i från oss.
Vi får in Kevin till oss. Han är fortfarande lite varm, men blir kallare o kallare. Vi sitter o håller om han o gråter. Det gör så fruktansvärt ont. Han ser ite död ut. Han sover bara, jag vill väcka han. men jag vet att det inte går.
Jag går ut och ringer familj o vänner.
Just i den stunden hatar jag mig själv för att jag flyttat så långt i från min familj och mina vänner.
Går in igen, Michael ber Jutta ringa Leif, Michaels chef. Han är där på 20 min. Han sitter där med oss, han håller Kevin. Han pratar o stöttar oss så gott han kan. Han sitter där ända tills Michaels familj kommer.
Alla tar farväl av Kevin, många gråter, en del gråter inte, en del säger inget men man ser att dom är ledsna.
Vi åker hem, hemma möts jag av en fin bukett med blommor som Michaels systrar köpt till oss. Maria följer med oss hem, vi ska äta. Jag har ingen matlust.
Efter detta följer onda bröst, pumpar 1 gång om dagen för o lätta lite på trycket. Äter bröstmjölkshämmande tabletter. Jag har litervis med bröst mjölk i frysen sen jag pumpade på neonatal. Är arg, slänger allt. Skruvar ner spjälsängen. Tar Kevins filt, ligger o luktar o gråter i den.
Exakt så som jag kände denna dagen känner jag även idag. Det gör fortfarande lika ont.
Amanda och Kevin. Hon var så stolt över sin lillebror. Kom jämt med en kudde o la i sitt knä för hon ville hålla bebisen. O det fick hon. Nästan varje gång.
Nu kan hon inte hålla Kevin längre, men man kan känna o hålla i stenen en stund.
Jag kunde inte sova i natt. Jag kollade på klockan o såg att hon var strax efter 01. Det var den när vi gick och lade oss. Jag ammade han, rapade han o la ner han o pussade på vårt lilla knyte. Vårt lilla mirakel som kämpat igenom en risk graviditet och klarat av sin stora inre blödning. Han var så fin.
04.50 vaknade jag av att han ville ha mat, han åt ganska mycket o gav av en riktig rap o vi lade oss ner för och sova igen.
När jag sedan vaknade var han borta..
Varje månad den 7:e spelas detta upp i mitt huvud.
Paniken stiger, jag skriker. Michael kommer börjar göra HLR ringer 112. Ambulansen kommer efter 4 minuter. Känns som betydligt längre tid. Amanda skriker, hon är kvar i sin säng. Lyfter ner henne på golvet. Öppnar dörren till Ambulans personalen. Amanda är bakom mg o 2 gröna gubbar rusar in o9 springer nästan omkull henne, hon skriker o gråter, jag har panik. Kan inte tänka. Michael tar Amanda. Mig skickar dom ut.
Jag ringer pappa, han är helt tyst. Säger att det kommer gå bra. Ringer Jimmy, han försöker lugna mig. OLA ambulansen kommer, jag öppnar dörren. Kevin kommer ut med OLA personalen o in i OLA bilen. Jag in i den andra ambulansen.
Vägen till sjukhuset tog en evighet, jag frågade hela tiden om det var kört.? Han svarade bara jag vet inte. Vi gör allt vi kan. *ambulans sirenen ekar i huvudet, bilar stannar, bilar kör till kanten, vi kör mot rödljusen, äntligen framme, jag hinner inte ut fören Kevin är inne. En sjuksköterska tar i mot mig. frågar om Michael är på väg. Jag vet inte, jag ringer och frågar. Han är på väg, Maria har kommit för o ta Amanda. Jag kedjeröker som aldrig förr.
Michael kommer. Vi kramas, gråter, jag går ut o kedjeröker.
Sen kommer Jutta. En glad tant. O sitter o pratar om allt möjligt. Jag undrar vad de är för jävla idiot som kommer o försöker vara så positiv när min son kanske inte går o rädda, han är så gott som död. Läkaren kommer in, utan Kevin. Säger orden som gör så ont: Tyvärr, det gick inte rädda han. Jag vill lägga mig ner och dö. 2 barn på 1 månads tid togs i från oss.
Vi får in Kevin till oss. Han är fortfarande lite varm, men blir kallare o kallare. Vi sitter o håller om han o gråter. Det gör så fruktansvärt ont. Han ser ite död ut. Han sover bara, jag vill väcka han. men jag vet att det inte går.
Jag går ut och ringer familj o vänner.
Just i den stunden hatar jag mig själv för att jag flyttat så långt i från min familj och mina vänner.
Går in igen, Michael ber Jutta ringa Leif, Michaels chef. Han är där på 20 min. Han sitter där med oss, han håller Kevin. Han pratar o stöttar oss så gott han kan. Han sitter där ända tills Michaels familj kommer.
Alla tar farväl av Kevin, många gråter, en del gråter inte, en del säger inget men man ser att dom är ledsna.
Vi åker hem, hemma möts jag av en fin bukett med blommor som Michaels systrar köpt till oss. Maria följer med oss hem, vi ska äta. Jag har ingen matlust.
Efter detta följer onda bröst, pumpar 1 gång om dagen för o lätta lite på trycket. Äter bröstmjölkshämmande tabletter. Jag har litervis med bröst mjölk i frysen sen jag pumpade på neonatal. Är arg, slänger allt. Skruvar ner spjälsängen. Tar Kevins filt, ligger o luktar o gråter i den.
Exakt så som jag kände denna dagen känner jag även idag. Det gör fortfarande lika ont.
Amanda och Kevin. Hon var så stolt över sin lillebror. Kom jämt med en kudde o la i sitt knä för hon ville hålla bebisen. O det fick hon. Nästan varje gång.
Nu kan hon inte hålla Kevin längre, men man kan känna o hålla i stenen en stund.
Graven
Ja idag åkte vi till graven o tog bort en jätte vissen blomma o alla änglar o allt. O så la jag på ny jord och satte dit nya saker.
De blev fint, de fick bli rosor denna gången i ängelkrukan vi fick av mamma.
En trött storasyster som varit på graven är på väg upp från garaget för att äta kakan.
Om 1 vecka har Michael börjat jobba igen.. Och nästa vecka börjar Amanda dagis, min lilla tjej.. Jag har bestämt mig för att inte utnyttja 15 timmar i veckan iaf. Utan de får bli 3 dagar i veckan 4 - 4,5 timmar om dagen. Inte riktigt bestämt än, o så beror de på dagiset hur det blir med. Men varannan dag så de inte blir så långt i mellan dagarna skulle vara kanon.. De ska vi iaf sträva efter att få.
Nu ska jag ut o röka min 3 cigg för dagen, japp ni läste rätt. O nej jag ska inte sluta, men jag va för lat för o gå o köpa cigg innan så har snålat med 2 o de har räckt hela dagen.. =)
De blev fint, de fick bli rosor denna gången i ängelkrukan vi fick av mamma.
En trött storasyster som varit på graven är på väg upp från garaget för att äta kakan.
Om 1 vecka har Michael börjat jobba igen.. Och nästa vecka börjar Amanda dagis, min lilla tjej.. Jag har bestämt mig för att inte utnyttja 15 timmar i veckan iaf. Utan de får bli 3 dagar i veckan 4 - 4,5 timmar om dagen. Inte riktigt bestämt än, o så beror de på dagiset hur det blir med. Men varannan dag så de inte blir så långt i mellan dagarna skulle vara kanon.. De ska vi iaf sträva efter att få.
Nu ska jag ut o röka min 3 cigg för dagen, japp ni läste rätt. O nej jag ska inte sluta, men jag va för lat för o gå o köpa cigg innan så har snålat med 2 o de har räckt hela dagen.. =)
Det är ...
redan augusti.
Men jag står kvar i februari månad.
Tiden stannar upp och man lever i samma dag i evighet, o när man kollar i kalendern är det redan augusti.
Det känns som max 1 månad sen allt hände. Men det är snart 6 månader sen Kevin dog, 7 månader sen Robin dog.
Men för mig går tiden långsamt, men den verkliga tiden tickar på snabbt, så snabbt att jag inte hänger med.
Idag har jag tänt ljus, ett till dom var. Fick 2 ljus koppar av Hanne som jag velat ha o de blev riktigt fint.
Bilden är kass, blir så när man tar med mob utan blixt.
Men jag står kvar i februari månad.
Tiden stannar upp och man lever i samma dag i evighet, o när man kollar i kalendern är det redan augusti.
Det känns som max 1 månad sen allt hände. Men det är snart 6 månader sen Kevin dog, 7 månader sen Robin dog.
Men för mig går tiden långsamt, men den verkliga tiden tickar på snabbt, så snabbt att jag inte hänger med.
Idag har jag tänt ljus, ett till dom var. Fick 2 ljus koppar av Hanne som jag velat ha o de blev riktigt fint.
Bilden är kass, blir så när man tar med mob utan blixt.
Det kom ett paket...
Till mig och Michael. När vi öppnade det låg där en minnesgåva och en bok..
Tack. Du gjorde mig glad, riktigt glad. Att ett vikt papperark med lite text o en bild på kan betyda så mycket kanske låter konstigt i andras öron men de gör mig så glad att jag nästanb börjar gråta. Det är de finaste man kan få. Tusen kramar till Vanessa!
Igår var Maria Michaels syster här. Hon hade lite presenter o så till oss. Och jag fick en så fin grej.
På den är alla barns namn inristade. Hur fin som helst. Tack tack än en gång. Den gjorde mig riktigt glad med.
Saker som har med Robin och Kevin o göra gör mig glad. Vet ni varför? jo för folk vågar prata o köpa o skriva o ja allt därtill om mina döda barn. Det är något många hellre undviker o prata om.
Vilket i sig är ganska förståligt för dom är rädda. Men ingen är nog lika rädd som vi som mist våra barn.
Nu ska jag snart ge mig ut, ska åka o kolla upp några mystiska prickar på Amanda.. ;-)
Tack. Du gjorde mig glad, riktigt glad. Att ett vikt papperark med lite text o en bild på kan betyda så mycket kanske låter konstigt i andras öron men de gör mig så glad att jag nästanb börjar gråta. Det är de finaste man kan få. Tusen kramar till Vanessa!
Igår var Maria Michaels syster här. Hon hade lite presenter o så till oss. Och jag fick en så fin grej.
På den är alla barns namn inristade. Hur fin som helst. Tack tack än en gång. Den gjorde mig riktigt glad med.
Saker som har med Robin och Kevin o göra gör mig glad. Vet ni varför? jo för folk vågar prata o köpa o skriva o ja allt därtill om mina döda barn. Det är något många hellre undviker o prata om.
Vilket i sig är ganska förståligt för dom är rädda. Men ingen är nog lika rädd som vi som mist våra barn.
Nu ska jag snart ge mig ut, ska åka o kolla upp några mystiska prickar på Amanda.. ;-)
Tankar..
Var dag dyker det upp nya tankar i mitt huvud. Man tänker på hur allt skulle varit, hur många sömnlösa nätter man skulle haft, hur mycket jobb det skulle varit.
Hur dom hade utvecklats o vad dom hade kunnat göra nu. Hur dom skulle sett ut, skulle dom varit jätte lik Michael nu som Amanda när hon var liten eller skulle dom varit lika mig.
Dom skulle kunna äta smakportioner, vilken sort skulle dom tycka bäst om och vilken skulle dom inte gilla alls?
Vilken klädstorlek skulle dom haft nbu, skulle dom växt ikapp sig eller skulle dom ligga lite under hela tiden?
Vad skulle dom vägt och hur långa skulle dom varit nu?
de är frågor jag aldrig får veta, aldrig!
Jag fick bara se Kevin växa i storlek 56 de va fortfarande lite stort men de gick o ha. När han kom ut hade han 1 body i storlek 44 som passade han.
Jag kommer heller aldrig få höra deras första ord, deras skrik, deras tjaffs, se Amanda bråka med sina små bröder och tvärtom. Nej ingenting.
För dom finns inte kvar här med oss.
O för många finns dom inte alls. Men i våra hjärtan bor de 2 små super fina underbara välskapta pojkar. O där har dom en stor plats som bara är för dom, för jag älskar mina döda barn precis lika mycket som Amanda.
Hur dom hade utvecklats o vad dom hade kunnat göra nu. Hur dom skulle sett ut, skulle dom varit jätte lik Michael nu som Amanda när hon var liten eller skulle dom varit lika mig.
Dom skulle kunna äta smakportioner, vilken sort skulle dom tycka bäst om och vilken skulle dom inte gilla alls?
Vilken klädstorlek skulle dom haft nbu, skulle dom växt ikapp sig eller skulle dom ligga lite under hela tiden?
Vad skulle dom vägt och hur långa skulle dom varit nu?
de är frågor jag aldrig får veta, aldrig!
Jag fick bara se Kevin växa i storlek 56 de va fortfarande lite stort men de gick o ha. När han kom ut hade han 1 body i storlek 44 som passade han.
Jag kommer heller aldrig få höra deras första ord, deras skrik, deras tjaffs, se Amanda bråka med sina små bröder och tvärtom. Nej ingenting.
För dom finns inte kvar här med oss.
O för många finns dom inte alls. Men i våra hjärtan bor de 2 små super fina underbara välskapta pojkar. O där har dom en stor plats som bara är för dom, för jag älskar mina döda barn precis lika mycket som Amanda.
Varför?
Ja varför har folk så svårt och prata om sorg?
Särskilt sorgen efter barn. Dom vågar inte prata om det.
Det är som att det inte får pratas om det bara för det är barn. Dör en vuxen person pratar folk om det, men inte om barn.
Iaf inte mina barn. Det är tyst. Folk är rädda för att riva upp såren ännu mer. Typ som dom tänker: Väck inte den björn som sover!
Herregud, snälla. Prata. Prata som de är en helt normal sak och prata om. Fråga dom dummaste o mest korkaste frågorna ni har. Jag vill det.
Men folk gör ändå inte det, det är tyst. Det pratas om allt annat. Om väder, Amanda, o allt som hänt som är positivt.
Men när folk gör det så känns det som om dom glömmer bort mina barn. Jag har inte 1 barn, jag har 3!!!
Jag vill att det ska vara en naturlig grej o prata om.
Dock finns det en person som pratar väldigt mycket om utvecklingen på ett barn som är nästan lika gammalt som Kevin skulle vart.
Tänk, nu skulle Kevin le om han levt. Nu skulle Kevin kunnat det, nu skulle han gjort så, nu skulle han gjort si. Det är inte det jag vill höra. Särskilt inte när man skrattar lite lätt efter man sagt så.
För då låter det i mina öron som att haha detta barnet kan det men det kan inte ditt för han dog.
Utan att prata naturligt om dom menar jag att man kan prata om vad han gjorde tiden han levde, inte glömma bort dom. Skriva en hälsning på sms varje månad den 6 och 7 då jag tänker extra mycket på dom. Den 6 föddes dom, den 6 fick vi veta att Robin var död. Den 7 dog Kevin. Dom dagarna är dom värsta varje månad. Jag får flash back varje månad den 6 och 7.
För mig är det som att allt börjar om dessa månader, jag faller lixom tillbaka dit jag började. Man tänker:
Idag är det 6 månader sen dom föddes. Idag är det 6 månader sen Robin Lämnade oss. Idag är det 5 månader sen Kevin lämnade oss. Osv. O så kommer allt tillbaka. Själva händelserna spelas om o om i huvudet dessa dagar.
Vissa kommer ihåg dessa datum varje månad. Några bara någon gång. Vissa kommer ihåg men säger inget. Men nästa gång du tänker på att de är den 6 eller 7 så släng iväg ett sms, en kommentar, ett mail, ge mig en kram, ring, eller gör något. De är dessa dagar jag behöver mina vänner och familj mer än de andra dagarna. För dessa dagar är dom tyngsta varje månad.
Det enda kortet jag har på mina söner tillsammans. Jag ångar att jag inte tog med väskan upp direkt till förlossningen. Jag ångrar att vi inte tog mer kort på dom tillsammans. Jag ångrar allt jag inte gjorde, men inget av det jag gjorde!
Särskilt sorgen efter barn. Dom vågar inte prata om det.
Det är som att det inte får pratas om det bara för det är barn. Dör en vuxen person pratar folk om det, men inte om barn.
Iaf inte mina barn. Det är tyst. Folk är rädda för att riva upp såren ännu mer. Typ som dom tänker: Väck inte den björn som sover!
Herregud, snälla. Prata. Prata som de är en helt normal sak och prata om. Fråga dom dummaste o mest korkaste frågorna ni har. Jag vill det.
Men folk gör ändå inte det, det är tyst. Det pratas om allt annat. Om väder, Amanda, o allt som hänt som är positivt.
Men när folk gör det så känns det som om dom glömmer bort mina barn. Jag har inte 1 barn, jag har 3!!!
Jag vill att det ska vara en naturlig grej o prata om.
Dock finns det en person som pratar väldigt mycket om utvecklingen på ett barn som är nästan lika gammalt som Kevin skulle vart.
Tänk, nu skulle Kevin le om han levt. Nu skulle Kevin kunnat det, nu skulle han gjort så, nu skulle han gjort si. Det är inte det jag vill höra. Särskilt inte när man skrattar lite lätt efter man sagt så.
För då låter det i mina öron som att haha detta barnet kan det men det kan inte ditt för han dog.
Utan att prata naturligt om dom menar jag att man kan prata om vad han gjorde tiden han levde, inte glömma bort dom. Skriva en hälsning på sms varje månad den 6 och 7 då jag tänker extra mycket på dom. Den 6 föddes dom, den 6 fick vi veta att Robin var död. Den 7 dog Kevin. Dom dagarna är dom värsta varje månad. Jag får flash back varje månad den 6 och 7.
För mig är det som att allt börjar om dessa månader, jag faller lixom tillbaka dit jag började. Man tänker:
Idag är det 6 månader sen dom föddes. Idag är det 6 månader sen Robin Lämnade oss. Idag är det 5 månader sen Kevin lämnade oss. Osv. O så kommer allt tillbaka. Själva händelserna spelas om o om i huvudet dessa dagar.
Vissa kommer ihåg dessa datum varje månad. Några bara någon gång. Vissa kommer ihåg men säger inget. Men nästa gång du tänker på att de är den 6 eller 7 så släng iväg ett sms, en kommentar, ett mail, ge mig en kram, ring, eller gör något. De är dessa dagar jag behöver mina vänner och familj mer än de andra dagarna. För dessa dagar är dom tyngsta varje månad.
Det enda kortet jag har på mina söner tillsammans. Jag ångar att jag inte tog med väskan upp direkt till förlossningen. Jag ångrar att vi inte tog mer kort på dom tillsammans. Jag ångrar allt jag inte gjorde, men inget av det jag gjorde!
Svar på frågor som ställts.
Anonym undrar: Jag är en fråga, och jag undrar om ni har några funderingar på att skaffa ett syskon till Amanda, Robin och Kevin?
Svar: Just nu har vi inga funderingar alls på det. Det kommer den dagen då jag känner mig redo. Men just nu känns det som att vi ska vänta.
Therese undrar: varför fick ni inget hår från robin? eller det kanske va svårt att ta?
Svar: Jag vet inte varför vi inte fixk något hår från han. Det enda vi fick av han var 2 små fötter tryckta med svagt tryck på ett papper. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte klippte av en bit hår på han.
Marie undrar: vad hände med lille kevin? Har inte hängt med i din blogg, men hur blev han världens sötaste ängel?
Svar: Han dog av en ett virus som spred sig snabbt o slog ut allt. De hände när han sov. Läkarna vet inte vad det var för virus, ett okänt.
Kikki undrar: Är du sjukskriven? Blev lite fundersam, iom att du skriver att du blir arbetslös, men hur ska du orka gå till ett jobb med den sorgeprocessen du går igenom nu?
Svar: Ja jag är arbetslös. Och sjukskriven kan jag inte bli för det är inget inkomstbortfall för mig att vara sjukskriven då jag aldrig jobbat tidigare. Så jag har knapat ihop dom sista föräldradagarna för Amanda med hopp om att få börja skolan i augusti. Men de blev inte så då utbildningen lades ner. Så från och med 6 augusti är jag arbetslös.
Ja du, att börja jobba. Jag beundrar min sambo som orkar. Men man kanske orkar automatiskt när man väl satt igång? Vad vet jag. Vissa dagar längtar jag efter ett jobb, andra dagar vill jag bara gräva ner mig o försvinna.
Matilda undrar: Jag undrar om ni begravde båda pojkarna samtidigt eller hade de separata begravningar för dem?
Svar: Nej det gjorde vi inte. Robin begravdes den 3 februari och på den var Kevin med, han levde forfarande då. Men 4 dagar efter Robins begravning fick han vingar o flög han med.. Men båda begravdes i samma kyrka, med likadana blommor på kistan, med samma präst. Men dom fick dela urna, så dom ligger tätt ihop nu. Precis som i magen..
Killarnas grav..
Ja där har vi varit nu.. Satt dit en bukett blommor o fixat o donat..
Robins sida..
Kevins sida..
Stenen
Efter det tog vi en varsin iskaffe. Amanda fick en glass.
Nu är vi hemma igen. Så nu ska jag ta tag i disken o plocka lite...
Robins sida..
Kevins sida..
Stenen
Efter det tog vi en varsin iskaffe. Amanda fick en glass.
Nu är vi hemma igen. Så nu ska jag ta tag i disken o plocka lite...
Ett ljus....
Världen rasar samman. Livet känns meningslöst. Jag vill försvinna. Jag vill vakna upp ur den jävla mardröm. Jag vill backa tiden. Jag vill att allt ska bli ogjort. Jag vill dö.
Men mitt i allt det där, ser man ett litet ljussken. Ett ljus som bländar mig i det mörkaste mörkret som finns. Så litet, så fint. Man tittar upp, där står hon. Ljuset måste komma från hennes ljusa små korkskruvar till lockar. Eller är det henns små klarblåa fina ögon som lyser upp mörkret så? Hon kommer fram till mig tar tag i min hand o säger mamma kom nu.
Det var den dagen jag bestämde mig för att försöka klättra upp i från det mörkaste mörkret som finns o vandra vidare på den mörkaste stigen tills jag slutligen når den stora vägen.
Tack vare dig Amanda, Mamma älskar dig mer än ord kan beskriva!
Men mitt i allt det där, ser man ett litet ljussken. Ett ljus som bländar mig i det mörkaste mörkret som finns. Så litet, så fint. Man tittar upp, där står hon. Ljuset måste komma från hennes ljusa små korkskruvar till lockar. Eller är det henns små klarblåa fina ögon som lyser upp mörkret så? Hon kommer fram till mig tar tag i min hand o säger mamma kom nu.
Det var den dagen jag bestämde mig för att försöka klättra upp i från det mörkaste mörkret som finns o vandra vidare på den mörkaste stigen tills jag slutligen når den stora vägen.
Tack vare dig Amanda, Mamma älskar dig mer än ord kan beskriva!
Bete er så här...
Fråga frågor son:
Hur mår du?
Tänker du ofta på dom?
Hur känner du för allt?
Är det något jag kan göra?
Vill du att jag ska sluta prata om det?
Vill du att jag ska prata om det?
Ställ alla frågor du har, hur konstiga o dumma dom än kommer låta så fråga ist för o knipa igen munnen.
Det är de värsta som finns. Även om du får mig att gråta i telefon så fråga. De hjälper mig o bearbeta ännu mer.
Som att skicka ett vykort på posten med en liten hälsning som: tänker på er tex, skulle betyda hur mycket som helst.
Eller att någon sätter en blomma helt oväntat på graven som Vanessa gjorde en gång. de betydde oxå väldigt mkt. Det finns så mycket ni kan göra för o få mig att märka att folk bryr sig. Små små saker gör mig glad.
Michaels mamma Christina köpte 4 fjärilar och 2 hjärtan till graven hon gav oss, de värmde oxå jätte mkt.
Pappa gjorde mig glad för ett tag sen. Har länge velat ha en tandask. Men att ha som hårask för o lägga Kevins hår där i. Och sa det till pappa o så ringde han o sa att han köpt 2. En till dom var, varpå jag säger att jag endast har hår från Kevin. Men då säger han: Ja men det ska ju vara lika. Det värmde. Han brydde sig om båda. O en väldigt enkel sak. Det var absolute inga jätte fina askar, han hittade dom på en loppis, men han tänkte på dom. O han köpte dom för att visa att han brydde sig.
Killarnas små håraskar deras morfar köpt till dom.
Kommentarer..
En bekant frågade Michael hur det var på jobbet varpå Michael svarar att han bara jobbar 50%. Han får då till svars: Jaså har ni så lite o göra? Nej jag är sjukskriven sen tvillingarna dog. Oj förlåt mig, jag menade inte så..
Eller när Michael pratade med en vän om Kevin varpå vännen frågar: Vilken Kevin? Michael svarar: Min son. Jaha ja oj..
Är det lixom självklart att man redan ska ha kommit över det?
Eller som många bara ignorerar o prata om dom, som dom inte finns. Är det så folk i ens omgivning vill att det ska vara? att man ska glömma bort sina barn bara för dom dog?
Dom jag trodde skulle ställa upp till 100% försvann. Men dom jag inte tänkte på dök upp.
Som Michaels chef Leif och hans fru Cattis. Som dom brytt sig/bryr sig. Michaels chef kom dagen Kevin dött till sjukhuset o satt där med oss tills Michaels familj kom o var där med oss. O hade han inte kommit hade vi suttit där själva de timmarna innan Michaels familj kom.
Dom hjälpte oss så mycket med begravning o annat med, utan Leif skulle vi inte kunnat ge dom en så fin gravplats.
Eller Vanessa, en jag skrev med i ett forum när jag väntade tvillingarna. Och hon har verkligen gjort så mycket fint för oss. Skickat blommor, kort, minnesgåvor. Ja, de trodde jag inte då. Fast jag kände dig inte innan heller, men du var den enda samt några andra från forumet som skickade blommor till urn-nersättningen. Och att få det, det värmde.
Robins begravning var det bara Michaels föräldrar och Michaels jobb som skickade blommor. Jag trodde inte att någon skulle göra de. Men även det betydde mkt.
Många har satt in minnesgåvor, 50 kr eller mer vad vet jag. Men ingen i min familj. Och ingen pratar så värst mycket om det heller. Kompisar som inte sagt så mycket har skickat ett minneskort ist. O de visar att dom bryr sig.
efter det här inlägget kommer det komma påhopp efter påhopp från min sida. Jag känner verkligen det på mig. Men stör du dig så skriv inget. Jag orkar inte med massa tjaffs. Min blogg är till för att jag ska skriva ut mina känslor och kunna gå tillbaka o se hur jag kände då. Kunna läsa och se hur jag bearbetade sorgen just då, nä det hände, när jag kände så o.s.v.
Ha en bra dag...
Eller när Michael pratade med en vän om Kevin varpå vännen frågar: Vilken Kevin? Michael svarar: Min son. Jaha ja oj..
Är det lixom självklart att man redan ska ha kommit över det?
Eller som många bara ignorerar o prata om dom, som dom inte finns. Är det så folk i ens omgivning vill att det ska vara? att man ska glömma bort sina barn bara för dom dog?
Dom jag trodde skulle ställa upp till 100% försvann. Men dom jag inte tänkte på dök upp.
Som Michaels chef Leif och hans fru Cattis. Som dom brytt sig/bryr sig. Michaels chef kom dagen Kevin dött till sjukhuset o satt där med oss tills Michaels familj kom o var där med oss. O hade han inte kommit hade vi suttit där själva de timmarna innan Michaels familj kom.
Dom hjälpte oss så mycket med begravning o annat med, utan Leif skulle vi inte kunnat ge dom en så fin gravplats.
Eller Vanessa, en jag skrev med i ett forum när jag väntade tvillingarna. Och hon har verkligen gjort så mycket fint för oss. Skickat blommor, kort, minnesgåvor. Ja, de trodde jag inte då. Fast jag kände dig inte innan heller, men du var den enda samt några andra från forumet som skickade blommor till urn-nersättningen. Och att få det, det värmde.
Robins begravning var det bara Michaels föräldrar och Michaels jobb som skickade blommor. Jag trodde inte att någon skulle göra de. Men även det betydde mkt.
Många har satt in minnesgåvor, 50 kr eller mer vad vet jag. Men ingen i min familj. Och ingen pratar så värst mycket om det heller. Kompisar som inte sagt så mycket har skickat ett minneskort ist. O de visar att dom bryr sig.
efter det här inlägget kommer det komma påhopp efter påhopp från min sida. Jag känner verkligen det på mig. Men stör du dig så skriv inget. Jag orkar inte med massa tjaffs. Min blogg är till för att jag ska skriva ut mina känslor och kunna gå tillbaka o se hur jag kände då. Kunna läsa och se hur jag bearbetade sorgen just då, nä det hände, när jag kände så o.s.v.
Ha en bra dag...
Idag
Är det sista dagen Michael jobbar som sjukskriven 50%.
Efter denna dagen följer 3 veckors semester sen går han på 100%.
Det kommer kännas konstigt.
Amanda ska börja på dagis, Michael ska jobba heltid och jag ska sitta hemma själv. Eller jag har ju Blixten, strumpan och Smulan och fisken och fisken. (Blixten = Hunden, Strumpan och Smulan= Katterna, Fisken och Fisken= Amandas fiskar)
Det kommer kännas, tomt, ensamt och väldigt konstigt.
Alla tankar kring att jag nu skulle varit hemma själv med Kevin och Robin kommer komma fram. För de skulle jag varit. Vi hade planerat det så. Vi hade planerat så mycket. Men alla drömmar och visoner slog i tusen bitar o försvann.
Därför tar jag inte saker för givet längre. Jag hoppas att det blir så ist för att ta det för givet.
För sist jag tog något för givet så krossades hela min värld..
Amanda och Blixten!
Efter denna dagen följer 3 veckors semester sen går han på 100%.
Det kommer kännas konstigt.
Amanda ska börja på dagis, Michael ska jobba heltid och jag ska sitta hemma själv. Eller jag har ju Blixten, strumpan och Smulan och fisken och fisken. (Blixten = Hunden, Strumpan och Smulan= Katterna, Fisken och Fisken= Amandas fiskar)
Det kommer kännas, tomt, ensamt och väldigt konstigt.
Alla tankar kring att jag nu skulle varit hemma själv med Kevin och Robin kommer komma fram. För de skulle jag varit. Vi hade planerat det så. Vi hade planerat så mycket. Men alla drömmar och visoner slog i tusen bitar o försvann.
Därför tar jag inte saker för givet längre. Jag hoppas att det blir så ist för att ta det för givet.
För sist jag tog något för givet så krossades hela min värld..
Amanda och Blixten!
God morgon...
Har alla sovit gott?
Jag har haft en sådan där halvbra natt.. Varmt o klibbigt att sova o så har jag fått tillbaka min vakningsperioder med skräck..
Ja jag vaknar upp o blir helt kall livrädd. Amanda andas inte mer. Tycker hon ser blå ut, ruskar i henne o hon gnäller till..
O så släpper allt o jag brister ut tyst i tårar för att inte väcka Michael och Amanda..
Jag har ibland gjort detsamma med Michael på natten. Jag minns exakt hur Kevin såg ut. Han stela kropp, lite halvkall, han började bli blå. Precis så ser jag i "syne" att Amanda är på natten. Jag bara vaknar o fylls av panik, blir helt genomsvett o ruskar lätt om henne då hon gnäller till eller suckar.
Jag trodde dessa nätter var över.. Men tydligen inte..
Jag har haft en sådan där halvbra natt.. Varmt o klibbigt att sova o så har jag fått tillbaka min vakningsperioder med skräck..
Ja jag vaknar upp o blir helt kall livrädd. Amanda andas inte mer. Tycker hon ser blå ut, ruskar i henne o hon gnäller till..
O så släpper allt o jag brister ut tyst i tårar för att inte väcka Michael och Amanda..
Jag har ibland gjort detsamma med Michael på natten. Jag minns exakt hur Kevin såg ut. Han stela kropp, lite halvkall, han började bli blå. Precis så ser jag i "syne" att Amanda är på natten. Jag bara vaknar o fylls av panik, blir helt genomsvett o ruskar lätt om henne då hon gnäller till eller suckar.
Jag trodde dessa nätter var över.. Men tydligen inte..
oj oj..
Många besök idag!
Men det är positivt, så många som läst min blogg, min historia om vad som hände mina söner får veta att det finns saker som kan hända. Kanske får dom sig en tankeställare o inser hur värdefullt livet är. Kanske tar dom vara på någon minut mer varje dag ist för o inte tänka på hur snabbt livet kan sluta.
Klicka på bilden för o få den bli stor o se hur många besökare jag fått idag.
Men det är positivt, så många som läst min blogg, min historia om vad som hände mina söner får veta att det finns saker som kan hända. Kanske får dom sig en tankeställare o inser hur värdefullt livet är. Kanske tar dom vara på någon minut mer varje dag ist för o inte tänka på hur snabbt livet kan sluta.
Tack Mammamelissa för att du lät mig få några fler människor o lyssna på min berättelse.
Klicka på bilden för o få den bli stor o se hur många besökare jag fått idag.
L.W höstturné!
Lars Winnerbäck spelar en höst turné!!!!
*iiiiiiiiiiiiiiii* Skriker o dubbel hoppar av glädje.
Va tvungen o slänga iväg ett sms till Maria Michaels syster som är utomlands att dom släpps för hon e lika galen i han hon med =)
För 1 år sen var vi där och lyssnade på han i slottskogsvallen =)
Då hade jag nyss fått reda på att det var 2 små liv i min mage.
Chockad o oerhört lycklig för att vara en som skulle få tvillingar.
Men inte kunde jag ana att jag skulle förlora båda 2 då.
Nej, man kunde inte ens tänka tanken. För att något skulle hända mig fanns inte, de händer kanske andra men inte mig.
Ja de är oftast så man tänker, men nästa gång kommer jag inte tänka så. Jag vet vad som kan hända. Inte bara det som hänt mig, för det kanske inte händer igen. Men det finns 1000 andra sjukdommar o grejer som kan hända.
Man ser livet med helt andra ögon nu. Man värdesätter varje sekund man får mer. Man är mer försiktig o tar inga risker i onödan. För olyckan kan snabbt vara framme.
Jag har aldrig varit en sådan riktig höns mamma tidigare. Men nu ska ni veta. Ramlar Amanda o slår sig på knät så kan jag bli hysterisk. Jag ser blodbad o död direkt. Jag skyddar henne med mitt eget liv. Jag skulle utsatt mig för det hemskaste o farligaste som finns för o skona min dotter.
Skulle jag kunnat göra de för mina pojkar hade jag gjort det med.
*iiiiiiiiiiiiiiii* Skriker o dubbel hoppar av glädje.
Va tvungen o slänga iväg ett sms till Maria Michaels syster som är utomlands att dom släpps för hon e lika galen i han hon med =)
För 1 år sen var vi där och lyssnade på han i slottskogsvallen =)
Då hade jag nyss fått reda på att det var 2 små liv i min mage.
Chockad o oerhört lycklig för att vara en som skulle få tvillingar.
Men inte kunde jag ana att jag skulle förlora båda 2 då.
Nej, man kunde inte ens tänka tanken. För att något skulle hända mig fanns inte, de händer kanske andra men inte mig.
Ja de är oftast så man tänker, men nästa gång kommer jag inte tänka så. Jag vet vad som kan hända. Inte bara det som hänt mig, för det kanske inte händer igen. Men det finns 1000 andra sjukdommar o grejer som kan hända.
Man ser livet med helt andra ögon nu. Man värdesätter varje sekund man får mer. Man är mer försiktig o tar inga risker i onödan. För olyckan kan snabbt vara framme.
Jag har aldrig varit en sådan riktig höns mamma tidigare. Men nu ska ni veta. Ramlar Amanda o slår sig på knät så kan jag bli hysterisk. Jag ser blodbad o död direkt. Jag skyddar henne med mitt eget liv. Jag skulle utsatt mig för det hemskaste o farligaste som finns för o skona min dotter.
Skulle jag kunnat göra de för mina pojkar hade jag gjort det med.
