Ville bara visa en bättre bild...


På den fina bild Maria gjorde för att sedan rama in o ge oss. Jag kollar på den varje dag o mina ögon fylls med tårar för att jag saknar dom och för att Maria gjorde denna underbara bild. Alltid med, Alltid älskade. Just den texten berör mig mycket, för det stämmer så jävla bra..






En i AIL gruppen o jag har börjat prata, hon förlorade sin son 2008 19 år gammal (hon är 50 år). Men hon förstår mig, jag henne, för oavsett hur gammalt barnet är, så älskar du barnet lika mycket. 

Innan idag klappade hon  mig på axeln o sa, idag har jag en riktig skit dag, vill du följa med ut o bara prata depp o kedje röka. Vilket jag gjorde, o de va riktigt skönt att bara prata o fälla en tår, få den bort torkad, få en kram se henne beskriva sorgen, saknaden o smärtan på samma sätt.


Hej!

För 1 år sen satt vi med vår lille Kevin i vår famn på neonatal avdelning o hoppades att han skulle bli bättre från sin inre blödning..




Här ligger han på sin pappas bröst o myser..  Med alla nålar och mediciner.. =(




Att gå under en hel graviditet mellan hopp och förtvivlan. För att sedan se positivt ut o  sedan sluta i stor katastrof.

Sen att få behålla ett barn som drabbas av en stor blödning och yttligare 1 gång pendla mellan hopp och förtvivlan.

Till att få begrava det ena barnet och sedan vara lycklig tillsammans med barnet som överlevde för att 4 dagar senare hitta han död.

Och för att efter det behöva begrava yttligare 1 barn.

Så när någonting går bra för mig nu blir de katasrof inom en snar tid, de har jag lärt mig!


För vad skulle kunna gå bra nu? vägen jag går på rasar alltid frmför fötterna på mig!

Jag är besviken.

På många. Få vänner hörde av sig igår, och ännu färre familjemedlemmar.

Det känns tungt. Dom kom inte ihåg.

Eller så kom dom ihåg men tror att de är bättre o inget säga för att inte dra upp det. Men där har dom helt fel. ett litet sms, mail, facebook kommentar med 3 ord hade räckt. Tänker på dig/er.

Men ingenting kom.

De enda som hörde av sig var min kusin bittan, kusin barn Lina, Vanessa, Tessan, Jenny o Daniel och min syster Ninni med familj.

Men inte någon annan.

Nu får jag säkerligen massa påhopp för djungeltelegrafen går runt snabbt. Men vet ni? de skiter jag i, jag ska härmed inte höra av mig till dessa på deras dagar längre, för varför ska jag påminna dom om att dom fyller år?


// en mycket ledsen och väldigt besviken Dessi


6 Januari

För 1 år sen vaknade jag gravid med tvillingar. Hade fortfarande lite ont efter jag sträckt till bäckenbenet på nyårsafton, men va ju inne på koll o de va ingen fara.


På eftermiddagen gick jag o lade mig o vila men somnade och vaknade till runt 17 tiden o tyckte de va lite blött där nere. Gick in på toaletten o såg att det kom blodfärgat slem.

Ropade på Michael och gick sedan upp o ringde specialist mödravården. Barnmorskan som svarade va otrevlig. Jag förklarade snabbt om min graviditet om allt som hänt o förklarade att jag hade en riskgraviditet och att jag fått blod slem flytningar.

Hon svarade: Vilken vecka är du i?
Jag: 34+6
Hon: Jaha, nej men det är normalt med blödningar vid denna tiden av graviditeten, det är ingen fara.
Jag: Alltså jag är snart i vecka 35!!!!!!!!!
Hon: Ja men runt vecka 35 är det helt normalt

(?) Helt normalt?

Väntade en stund o ringde in igen o fick prata med en trevligare bm.
Hon tyckte vi skulle komma in för en koll med en gång, eftersom jag hade en riskgraviditet.

Michael ringde Maria som kom o skulle passa Amanda, klockan var runt 19.  När Maria kom in sa det pang, Fick regelbundna värkar o vi begav oss ner till bilen för att åka.

runt 19.30 var vi inne. Fick sitta i ett väntrum till ca 20.00. Sen fick vi komma in i ett rum o göra CTG kurva.
Barnmorskan var den jag pratat med tidigare o hon kunde inte säga om det va samma hjärtljud på båda hon fått in eller inte. Runt 20.15 får vi komma in i ett förlossningsrum och en läkare kommer för att göra ultraljud.

Ultraljudsapparaten är inte i bästa skick och hon säger att hon inte ser någon hjärtaktivitet på tvilling 2, men vill flytta oss till en bättre ultraljudsapparat o titta.

ca 20.30 Ultraljud görs, man ser ingen hjärtaktivitet hos tvilling 2. Michael gråter, jag känner inget, jag har så ont så jag hinner inte känna.

Läkaren frågar om det gör ont, o jag säger att det trycker neråt.

Det blir en snabb flytt in i förlossningsrummet och vi är tillbaka där ca 20.40.

Läkaren känner hur öppen jag är. 7,5 cm.

Nu blir det fart, allt ska göras i ordning, jag ber om smärtlindring. Du får vänta vi måste förbereda hör jag dom säga.

Dom kollar hur öppen jag är igen kl 20.50 ca. 9,5 cm. Nu säger jag kan jag få lustgas eller vad fan som helst?? Får lustgasen, den hjälper inte ett dugg, jag andas när värkarna är slut för att få någon effekt. 20.59 föds tvilling 1 Kevin.

Han va så fin, jag var lycklig, nu började min panik komma, jag har 1 barn kvar, han är död. hjälp. 21.19 föds Robin, med rumpan först. Död, helt livlös, men varm och otroligt söt. Där ligger jag snart med 2 barn. ett andas 1 andas inte.

Känslorna är splittrade, väldigt splittrade..

Och idag, när det gått 1 år, är mina känslor lika splittrade. Jag vill ge upp. Men jag kan inte, jag har en tjej som behöver mig, och att orsaka henne ett sånt lidande vill jag inte..

Senare idag ska vi ha 2 minnesstundskalas för dom, jag ska dekorera orm tårtan jag gjort med blå grädde o godis.

5 röda rosor till dom var med lite silverblad ska dom få till graven, jag ska tända ängel ljusen o låta dom brinna ner.







Mindre än..

en månad kvar till deras 1 årsdag. O jag försöker backa tiden men ser hur den kommer i kapp mer o mer.
Jag vill baka en tårta, en riktig pojk tårta, men kommer jag ha ork till det? Eller kommer jag falla pladask ner i hålan?
Jag är allvarligt talat rädd för hur jag kommer reagera, hur jag kommer känna, vad jag kommer göra. Är jag rädd för mig själv? eller är jag rädd för hur sorgen kanske än en gång kommer sparka på mig hårdare än någonsin?

Ask My Mom

My Mom, she tells a lot of lies,
She never did before
But from now until she dies,
She’ll tell a whole lot more.

Ask my Mom how she is
And because she can’t explain,
She will tell a little lie
because she can’t describe the pain.

Ask my Mom how she is,
She’ll say "I’m alright".
If that’s the truth, then tell me,
why does she cry each night?

Ask my Mom how she is,
She seems to cope so well,
She didn’t have a choice you see,
Nor the strength to yell.

Ask my Mom how she is,
"I’m fine, I’m well, I’m coping".
For God’s sake Mom, just tell the truth,
Just say your heart is broken,

She’ll love me all her life
I loved her all of mine.
But if you ask her how she is,
She’ll lie and say she’s fine.

I am here in Heaven
I cannot hug from here.
If she lies to you don’t listen
Hug her and hold her near.

On the day we meet again,
We’ll smile and I’ll be bold.
I’ll say,
"You’re lucky to get in here, Mom,
With all the lies you told!"



Den stämmer så bra, o den får mig att gråta..

Jag ljuger för folk...

Fast det kanske är normalt?

Många frågar hur mår du? Innan svarade jag sådär, men fick då blickar som sa *har du fortfarande inte kommit över det?*

Så jag har börjat ljuga för folk, när dom frågar hur mår du? svarar jag jo det är bra o lägger till ett falskt leende.


Sen är de inget mer med de..


Vissa som frågar svarar jg helt ärligt att jag mår sådär, o känner då ingen skam för att jag ljugit.


Vissa gånger svarar jag bra för att jag mår bra, men får senare så dåligt samvete för att jag mår bra, för helt bra mår jag inte. Jag kommer alltid må dåligt över detta, men jag lär mig leva med de mer o mer. Men ja ni förstår säkert hur jag menar!


Nu ska jag ta mig samman o sätta igång o städa innan Pappa och Hanne kommer på besök =) Amanda skröt på dagis att morfar kommer med choklad äggen sen :-) (KINDERÄGG)


Ha en trevlig helg.. Hej




Ska man behöva ta i mot sådana här brev nu? *suck*


Halleluja

Igår var en tuff dag för Jenny och Daniel. Jag fasar för hur jag kommer känna på killarnas 1 års dag.


Igår var det ett år sedan Jenny och Daniels son Leon föddes. Ett av dom vackraste änglabarnen jag sett.


En fin låt...


En lycklig och glad Dessi i fredags och.. (LÅNGT)

en deppig Dessi lördag söndag...




I fredags var de Lars Winnerbäck, en grym konsert.

Även fast jag inte kände mina tår alls den sista kvarten innan insläpp så var det värt o stå i kön. För när jag satt där o väntade på Maria kom en maskerad man som visade sig vara Lars Winnerbäck o skrev atografer =) Så min biljett ska numer ramas in!!

Lite bilder(inte bästa bilderna, tagna med mobil)..

  

I lördags, kom Maria och hämtade Amanda o drog vidare på konsert igen, denna gången Mora Träsk. Amanda hade visst blivit glad av att se daj daj gubbarna ( låten goddag är hennes favorit, raddidaj dadidaj daj dej sjungs de o då är de daj daj gubbarna o daj daj låten)

O när dom åkt begav vi oss till fässbergskyrka för minnesstund med spädbarnsfonden.

Där träffade vi Jenny och Daniel med.

Minnesstunden var väldigt fin, och de tändes många ljus. Efteråt fick man gå fram o hämta sina ljus, där satt en lapp med namn o så.


Lite bilder(inte bästa bilderna, tagna med mobil)..

 

Efter minnesstunden var det fika..


Och efter det åkte vi upp tillgraven o gjorde i ordning..

Jag blev inte helt nöjd, de känns som om någonting fattas, men de får se ut så här tills jag kommer på vad...






Igår kväll (söndag) var vi på minnesstund i svenska kyrkan. Att kliva in i den kyrkan kändes. Men jag höll mina tårar inom mig. Men när tröstevisan spelades som vi hade som inledes o utledes musik till killarna så var de knappt jag kunde hålla i mot. Amanda satt i mitt knä så jag blundade hårt o kramade henne, och de hjälpte.


Det är hon, den lilla människan på 2½ år som ger mig kraft att ta mig igenom dag för dag.. Efter minnesstunden så delade dom ut vita rosor, man fick 1 per familj. Amanda tiggde åt sig 3 st. En till sig och dom andra var Robin och Kevins.. Min gullunge...



Jag avslutar med en bild på de bästa Amanda har fått i sina ägor, och efter att hennes pappa kopplade in lampor i det igår är det verkligen en höjd punkt!


Amanda beslutade igår att jag ska måla det lila och rosa ;-) Så de får vi fixa någon dag..




Tack för mig, hej


Jag skriver..

ett inlägg idag i denna blogg för o se om de går att öppna upp den igen. Men med fel kommentarer eller påhopp stängs den ner igen men lösenord denna gång..





Livet flyter på, allt började kännas lättare o lättare, men för 2 veckor sen kollade jag i kalendern o såg att det var oktober.

O jag fick sådan ångest..


Vad för ångest vet jag inte men jag har sen denna dagen gått med ångest o panik i kroppen.

Och jag tror att det är för att deras 1 års dag närmar sig med snabba steg. Och jag som inte ens hunnit ikapp.


När dom dog stannade tiden för mig, jag har levt i en bubbla. Månaderna har tickat iväg med stormsteg men jag har suttit kvar i min bubbla i februari månad. Sommaren försvann, hösten hade kommit, o då vaknade jag upp, o bubblan sprack. O nu har jag mkt månader att ta ikapp.


Det låter kanske konstigt men allt stannar upp. Man lever i bubblan som bildas tills den spräcks, och det blir mycket tid att ta ikapp. O jag är rädd att jag inte kommer hinna ikapp inann deras 1 årsdag o det gör att jag får ångest.


Vissa stunder får jag riktig ångest, jag känner ett tungt tryck över bröstet o får svårt att andas.

Jag ångrar lista (detta bidrar mkt till min ångest med)

*  Jag ångrar att jag inte spenderade mer tid tillsammans med Robin

* Jag ångrar att jag inte tog mer än 1 foto på Kevin och Robin tillsammans

* Jag ångrar att jag inte lät Amanda träffa Robin o få ett kort på dom tillsammans

* Jag ångrar att jag inte bad om en hårlock från Robin

* Jag ångrar att jag inte bad att få handavtryck på Robin

Denna listan kan göras till flera hundra punkter, men en sak vet jag.

Jag ÅNGRAR INTE det jag gjorde. Även om jag önskar det skulle varit mer...

Minnesgåva.

Idag fick vi en minnesgåva till Robin och Kevin.

Det var Maria som skickat det.


det är konstigt det här med alla minnesgåvor vi får. För varje gång de dimpt ner en i brevlådan är de dagar jag är som mest ledsen. Det är rätt konstigt. O jag satt nyss o kollade på bilder på mina små änglar o grät o så kom posten o jag hämtade den o såg att de var ett från spädbarnsfonden.

O de fick mig att le o gråta ännu mer, av att folk fortfarande minns o att de kommer just i dessa stunder.

För de värmer så oerhört mycket att få dessa dubbelvikta papper med lite text o tryck på.

Tack Maria!




Vi var..

På graven igår, Maria passade Amanda..


Lite bilder:








Declan Galbright - An angel

I wish I had your pair of wings

Had them last in my dreams

I was chaising butterflies

Till the sunrise broke my eyes

Tonight the sky has glued my eyes

Cause what they see`s an angel hive

I`ve got to touch that magic sky

And greet the angels in their hive




Sometimes I wish I were an angel

Sometimes I wish I were you

Sometimes I wish I were an angel

Sometimes I wish I were you




And all the sweet honey from above

Pour it all over me sweet love

And while you`re flying around my head

Your honey kisses keep me fed

I wish I had your pair of wings

Just like last night in my dreams

I was lost in paradise

Wish i`d never opened my eyes



Sometimes I wish I were an angel

Sometimes I wish I were you

Sometimes I wish I were an angel

Sometimes I wish I were you



But there`s danger in the air

Tryin` so hard to be unfair

Danger`s in the air

Tryin`so hard to give us a scare

But were not afraid




Sometimes I wish I were an angel

Sometimes I wish I were you

Sometimes I wish I were an angel

Sometimes I wish I were you

Wish I were you

Oh I wish I were you








En bild från lördagen den 29 augusti...

på väg hem från kalaset stannade vi till o kollade till graven.. Ska åka dit i helgen o plantera en blomma.. Ser så tomt ut nu...




Så här har graven sett ut...


   

    

 




Angående Kevins död

Ja som ni vet ni som följt bloggen så pratades det väldigt mkt om plötsligspädbarnsdöd.


Men obduktionen visade något helt annat. Inflammatoriska förändringar på nästan alla inre organ. Ett vius som dom inte vet vad det är!!!!


Jutta människan som hjälpt oss med att försöka leva vidare (vet inte vad jag gjort utan henne) forskar i plötsligspädbarnsdöd. Och hon har börjat luska i Kevins död..


Normalt sett obduceras barn som misstänkts dött i psd (psd= en förkortning av plötsligspädbarnsdöd) inom 3 - 7 dagar.


Kevins obduktion tog närmare 3 veckor innan den blev gjord.


Och förruttelseprocessen startar ju med en gång man dör, den går dock inte lika fort när man ligger i kylrum.

Men vi hade en hel del visningar av kevin innan obduktionen och han togs fram i värmen o sen lades han in igen.


Så Jutta tror att (kanske) det kan ha med obduktionens svar o göra. Allstå att han dött i plötslig spädbarnsdöd men det har tagit så lång tid så det har blivit dessa inflammatoriska förändringar under tiden som gick.

För det var nämnligen ett barn till som misstänktes dö i psd 2 månader efter Kevin som fick samma svar. Och då har det gått precis lika lång tid innan obduktion blev gjord.

Så hon och Philip (Läkaren som tog hand om Kevin när vi kom in) har startat ett pådrag om det här. Där de kommer komma folk från alla stora sjukhus i sverige o se om det är någon mer som fått dessa svar då de trott det varit psd.

Och se om de då gått lika lång tid mellan obduktionerna.


Så detta ska bli intressant.


Det kanske blev lite konstigt i slutändan men de skyller jag på tessan som precis ringde ;-)

för 8 månader sedan..

Var jag på läkarbesök hos Dagmar min läkare under tvillinggraviditeten.


Där inne låg båda mina små pojkar o sprattlade o mådde bra utifrån vad hon kunde se.


Men från den 3 jan till den 6 jan hände något med Robin. Han dog, någon gång under dessa dagar.

Men han somnade tryggt in i min mage, till ljudet av mitt hjärta, brevid sin bror.


Ja jag har börjat tänka att han somnade in tryggt. Ist för att tänka att han led o beskylla mig för att jag inte uppmärksammade att det var dubbla sparkar i magen under dessa dagar.


Robin var otroligt lugn i magen under hela graviditeten, han sparkade bara då o då. Dels för att han var mindre o ja inte lika stark som brossan var. Men hans sparkar var mildare o mer varsamma mot Kevins som var stenhårda o bestämda, typ: här ska du få morsan pang! Medan Robin försiktigt knödde lite lätt flör att inte skada eller störa någon.

Ja jag tror Robin hade varit väldigt lugn som bebis om han levt. kevin var inte särskilt vild heller under tiden han lede men han tog sig ton när han ville nåt. RIKTIG ton!


T.ex varje gång vi bytte blöja så gallskrek han för det blev kallt. O när blöjan var på igen så skrek han lite till för att få lite mer uppmärksamhet.


Detta är första gången jag skriver om deras olika personligheter. För jag började tänka på det för ett tag sen, att jag känner ju Robin ocå, men jag har bara lärt känna han igenom magen, och med hur han var i magen så kan man skapa sig en personlig bild av han.


Jag försöker för varje dag som går att glädjas åt allt dom gett mig. Ist för att skuldlägga mig själv o gräva mig djupare ner i jorden än jag redan är. jag FÖRSÖKER. Men det är inte alltid så lätt.


Det finns frågor som cirkulerar runt i mitt huvud som INGEN kan svara på. O de frågor är och förblir alltid obesvarade. Hade jag fått svar på mina frågor hade allt gått lite lättare..



Syskonkärlek..


Jag hade förväntat mig mycket svartsjuka från Amanda när Kevin kom. Men hon var aldrig svartsjuk, hon var med och hjälpte till o ville hålla.

*Hon klappade sin bror på huvudet när jag ammade han.

*Hon kollade på när han bytte blöja.

*När han låg i babysittern satt hon i Robins jämte.

*När vi klädde på han kläder sa hon att han fick fina kläder.

*Hon var så stolt. Det var hennes bebis, hennes lillebror.

Och han försvann bara ur hennes liv, och jag önskar jag kunde förklara för henne  mer tydligt varför han försvann. Men den tiden kommer, inte nu men om några år. För ju äldre hon blir ju mer kan hon fråga och ju mer förstår hon.

Här är 2 av det finaste varelserna som finns i mitt liv. Ja Kevin finns inte mer på jorden men i våra hjärtan finns han hela tiden.  Och det gör även Robin. Precis lika mycket.

´












Amanda..

Amanda kom ut i köket nyss när jag lagade mat och ställde sig o kollade ut genom fönstret upp mot himen och sa:


Snälla Kevii kom tillbaka..

och jag satte mig brevid henne och sa att det var inte Kevin som bestämde att han skulle åka till himlen, för han hade velat stanna kvar o busa med dig.

Då frågade hon mig vem som stämmer (bestämmer) det?


Varpå jag svarar jag vet inte älskling, mamma vet inte..


Men jag önskar jag visste vem som är så grym o bestämmer att små barn ska dö o låta barnets föräldrar lida så fruktansvärt. Och syskon.


För Amanda saknar Kevin, det märks. Hon pratar väldigt mycket om han nu.


men jag undrar vad för tankar som cirkulerar runt i hennes huvud. Vad tänker hon? Hon kan ju inte prata om hur hon tänker känner. Jag undrar verkligen vad som cirkulerar runt i hennes huvud. Men ju äldre hon blir ju mer frågor kan hon fråga.



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0