Jag flyger härifrån i vindens kalla hand
livet är till låns begraver mig i sand
Jag sover likt en sten på strandens kalla rygg
Sanden gör mig len där känner jag mig trygg

Men du.. begrav mig nu
Begrav mig nu

Jag flyter likt en båt som kastas in mot land
himmel gör mig våt mot nattens mörka strand
Jag söndras mot din fot som trampar ovan snö
ner mot trädets rot i längtan efter tö

Men du… glöm av mig nu
glöm av mig nu

brister ut igen i solen ovan strand
i solens varma regn i trädets varma hand

Men du… ta ut mig nu
Men du släpp ut mig nu


Glöm av mig nu! Begrav mig nu!

Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå

Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann

Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig
Jag räcker inte fram
Men, Du har så svårt att vara ensam
så Du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej

Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där

Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv

Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig
Du spelar nåt slags spel
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig"
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej

Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik

Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma "lilla mig"
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej

Och det värsta utav allt: Det här är sången - från en tjej - till mig..

Alla finner sina hinder i livet men lär sig hoppa över dom. Vissa får mycket mer hinder än andra, jag är en av dom. Jag tycker mina hinder kan vila ett tag..


Jag började springa över mina hinder som väldigt liten. Men jag hade en väldans tur att jag hade en så underbar pappa som hjälpte mig över hindren. Även om det var många jag fick ta mig över själv så hjälpte han mig så gott han kunde. För min pappa slet, han slet och kämpade varje dag, helt ensam. För jag hade ingen mamma som hjälpte han med allt det där, nej han klarade allt själv. Och det är först nu när jag själv har barn som jag blir extra stolt över han, han klarade allt det här själv!


♥ Min älskade fina pappa med en liten Amanda ♥

När man inte längre vågar sörja, för att folk tycker man borde kommit över allt för länge sen, så går man och gömmer sig bakom den stora mörka muren där det finns ett stor hål att ramla ner i. Där kan man vara en stund men när man hör någon närma sig muren klättrar man snabbt upp på stegen som finns där och tittar fram och säger att man bara skulle vattna blommorna.

För man får inte sörja för länge, då är man konstig. Då ska man ha en massa narkotika preparat och äta för att de ska hjälpa mot sorgen. Men de gör det inte, de skapar ett nytt problem, och det problemet löser man med nya tabletter. Därför sitter jag tyst, och när tillfället finns ramlar jag ner och slår mig hårt för att försöka bearbeta mina tankar och min sorg lite till, med ett hopp om att nå vägens slut som är en återvändsgränd där man föralltid får stanna.