Världen rasar samman. Livet känns meningslöst. Jag vill försvinna. Jag vill vakna upp ur den jävla mardröm. Jag vill backa tiden. Jag vill att allt ska bli ogjort. Jag vill dö.


Men mitt i allt det där, ser man ett litet ljussken. Ett ljus som bländar mig i det mörkaste mörkret som finns. Så litet, så fint. Man tittar upp, där står hon. Ljuset måste komma från hennes ljusa små korkskruvar till lockar. Eller är det henns små klarblåa fina ögon som lyser upp mörkret så? Hon kommer fram till mig tar tag i min hand o säger mamma kom nu.


Det var den dagen jag bestämde mig för att försöka klättra upp i från det mörkaste mörkret som finns o vandra vidare på den mörkaste stigen tills jag slutligen når den stora vägen.
 
Tack vare dig Amanda, Mamma älskar dig mer än ord kan beskriva!