Ville bara visa en bättre bild...


På den fina bild Maria gjorde för att sedan rama in o ge oss. Jag kollar på den varje dag o mina ögon fylls med tårar för att jag saknar dom och för att Maria gjorde denna underbara bild. Alltid med, Alltid älskade. Just den texten berör mig mycket, för det stämmer så jävla bra..






En i AIL gruppen o jag har börjat prata, hon förlorade sin son 2008 19 år gammal (hon är 50 år). Men hon förstår mig, jag henne, för oavsett hur gammalt barnet är, så älskar du barnet lika mycket. 

Innan idag klappade hon  mig på axeln o sa, idag har jag en riktig skit dag, vill du följa med ut o bara prata depp o kedje röka. Vilket jag gjorde, o de va riktigt skönt att bara prata o fälla en tår, få den bort torkad, få en kram se henne beskriva sorgen, saknaden o smärtan på samma sätt.


AIL PLATS!!!

Yes jag fick en plats..
utbildningen kortades ner med 1 år, o jobbar man bra kan man sluföra den på 7-9 månader =)
AIL betyder Arbets Intigerat Lärande.
Jag kommer få arbeta 1 år med en handledare som utbildar mig i yrket samtidigt som jag får en del uppgifter o göra men inte alls samma plugg som innan =)
Så behövde bara 1 vecka i riktiga studiehall skolan för att i morgon påbörja det här. Dessutom när den är slut så har man 1 års yrkeserfarenhet i bagaget vilket leder till att man lättare får jobb.
Är så glad att jag kom in på denna!!! Min motivation i studiehall va inte direkt på topp, funderade p o ge upp efter första dagen så fick jag detta besked i torsdag o fick motivation till 200% =)
Hej hej!!!

Hej!

För 1 år sen satt vi med vår lille Kevin i vår famn på neonatal avdelning o hoppades att han skulle bli bättre från sin inre blödning..




Här ligger han på sin pappas bröst o myser..  Med alla nålar och mediciner.. =(




Att gå under en hel graviditet mellan hopp och förtvivlan. För att sedan se positivt ut o  sedan sluta i stor katastrof.

Sen att få behålla ett barn som drabbas av en stor blödning och yttligare 1 gång pendla mellan hopp och förtvivlan.

Till att få begrava det ena barnet och sedan vara lycklig tillsammans med barnet som överlevde för att 4 dagar senare hitta han död.

Och för att efter det behöva begrava yttligare 1 barn.

Så när någonting går bra för mig nu blir de katasrof inom en snar tid, de har jag lärt mig!


För vad skulle kunna gå bra nu? vägen jag går på rasar alltid frmför fötterna på mig!

Lite bilder från julafton till 6 Januari!

Amanda och Nathalie hämtar paket som tomten med riktigt skägg kom med =)



Julklappar på morgonen.. Mussepigg målarböcker, kritor o kläder


Vi var tände ljus vi klistrat mussepigg bilder på och Amanda öppnade en julklapp vid graven till dom. 2 Änglar med glitter på..



Dagen efter julafton åkte vi ner och firade jul med min familj i småland.. Vi var hos Amandas moster Ninni och Amanda fick se att mjölken kom från kossan o även rida på en kalv =)


Jag ramlade o fick en spricka i armen, så här blå var jag 4 dagar efter (blåmärket går runt hela armen), idag är jag svart och ännu större märke än här..




Kevin och Robins 1 årsdag kom den 6 januari, jag bakde en blå orm tårta till dom..





Vi var och lade 5 röda rosor till dom var på graven..



Jag tände varsitt ängel ljus till dom..





Hela Michaels familj kom och åt tårta o var med oss.

Denna fina tavla hade Maria gjort till oss.

Det står Alltid Med, Alltid Älskade



 Ann- Christine kom med 2 röda rosor.



♥ Tack för att ni kom och var med oss, det betyder mycket. ♥

Jag är besviken.

På många. Få vänner hörde av sig igår, och ännu färre familjemedlemmar.

Det känns tungt. Dom kom inte ihåg.

Eller så kom dom ihåg men tror att de är bättre o inget säga för att inte dra upp det. Men där har dom helt fel. ett litet sms, mail, facebook kommentar med 3 ord hade räckt. Tänker på dig/er.

Men ingenting kom.

De enda som hörde av sig var min kusin bittan, kusin barn Lina, Vanessa, Tessan, Jenny o Daniel och min syster Ninni med familj.

Men inte någon annan.

Nu får jag säkerligen massa påhopp för djungeltelegrafen går runt snabbt. Men vet ni? de skiter jag i, jag ska härmed inte höra av mig till dessa på deras dagar längre, för varför ska jag påminna dom om att dom fyller år?


// en mycket ledsen och väldigt besviken Dessi


6 Januari

För 1 år sen vaknade jag gravid med tvillingar. Hade fortfarande lite ont efter jag sträckt till bäckenbenet på nyårsafton, men va ju inne på koll o de va ingen fara.


På eftermiddagen gick jag o lade mig o vila men somnade och vaknade till runt 17 tiden o tyckte de va lite blött där nere. Gick in på toaletten o såg att det kom blodfärgat slem.

Ropade på Michael och gick sedan upp o ringde specialist mödravården. Barnmorskan som svarade va otrevlig. Jag förklarade snabbt om min graviditet om allt som hänt o förklarade att jag hade en riskgraviditet och att jag fått blod slem flytningar.

Hon svarade: Vilken vecka är du i?
Jag: 34+6
Hon: Jaha, nej men det är normalt med blödningar vid denna tiden av graviditeten, det är ingen fara.
Jag: Alltså jag är snart i vecka 35!!!!!!!!!
Hon: Ja men runt vecka 35 är det helt normalt

(?) Helt normalt?

Väntade en stund o ringde in igen o fick prata med en trevligare bm.
Hon tyckte vi skulle komma in för en koll med en gång, eftersom jag hade en riskgraviditet.

Michael ringde Maria som kom o skulle passa Amanda, klockan var runt 19.  När Maria kom in sa det pang, Fick regelbundna värkar o vi begav oss ner till bilen för att åka.

runt 19.30 var vi inne. Fick sitta i ett väntrum till ca 20.00. Sen fick vi komma in i ett rum o göra CTG kurva.
Barnmorskan var den jag pratat med tidigare o hon kunde inte säga om det va samma hjärtljud på båda hon fått in eller inte. Runt 20.15 får vi komma in i ett förlossningsrum och en läkare kommer för att göra ultraljud.

Ultraljudsapparaten är inte i bästa skick och hon säger att hon inte ser någon hjärtaktivitet på tvilling 2, men vill flytta oss till en bättre ultraljudsapparat o titta.

ca 20.30 Ultraljud görs, man ser ingen hjärtaktivitet hos tvilling 2. Michael gråter, jag känner inget, jag har så ont så jag hinner inte känna.

Läkaren frågar om det gör ont, o jag säger att det trycker neråt.

Det blir en snabb flytt in i förlossningsrummet och vi är tillbaka där ca 20.40.

Läkaren känner hur öppen jag är. 7,5 cm.

Nu blir det fart, allt ska göras i ordning, jag ber om smärtlindring. Du får vänta vi måste förbereda hör jag dom säga.

Dom kollar hur öppen jag är igen kl 20.50 ca. 9,5 cm. Nu säger jag kan jag få lustgas eller vad fan som helst?? Får lustgasen, den hjälper inte ett dugg, jag andas när värkarna är slut för att få någon effekt. 20.59 föds tvilling 1 Kevin.

Han va så fin, jag var lycklig, nu började min panik komma, jag har 1 barn kvar, han är död. hjälp. 21.19 föds Robin, med rumpan först. Död, helt livlös, men varm och otroligt söt. Där ligger jag snart med 2 barn. ett andas 1 andas inte.

Känslorna är splittrade, väldigt splittrade..

Och idag, när det gått 1 år, är mina känslor lika splittrade. Jag vill ge upp. Men jag kan inte, jag har en tjej som behöver mig, och att orsaka henne ett sånt lidande vill jag inte..

Senare idag ska vi ha 2 minnesstundskalas för dom, jag ska dekorera orm tårtan jag gjort med blå grädde o godis.

5 röda rosor till dom var med lite silverblad ska dom få till graven, jag ska tända ängel ljusen o låta dom brinna ner.







För 1 år sen stod det så här i min blogg.





2009...

nytt år med nya förhoppningar =)


Vilka förhoppningar jag fick..


Detta året går säkert också åt helvete..

För inte kan de väl bli ett bra år? Helvetet förföljer mig..


Jag är så positiv!

Snarare jävligt negativ.

Det är inte bara killarnas död som gnager mig utan all annan skit man fått ta. Idag är jag arg, deppig, ledsen o negativ.

Hej hej

RSS 2.0