Att börja leva
i den gamla vardagen som vanligt igen. Hur gör man det?
Läkare o många sa att vi måste försöka leva i den gamla vardagen igen för Amandas skull och vår egen tills vi till slut kommer börja leva i den gamla vardagen igen.
Men jag kommer aldrig kunna det.
För hur ska jag kunna leva ett liv där rädsla, sorg, och smärta knappt visat sig innan, men nu infekterat hela min kropp med?
Jag lever, vi har samma rutiner, vi gör ungefär samma saker. Men jag är inte samma människa. Man förändras. Och jag föändrades mycket. Hela min syn på livet är annorlunda. Man gick under sina graviditeter o tänkte hela tiden när man läste om folk som förlorat sina barn: Det händer aldrig mig, nej usch den tanken går inte tänka.
Men tanken som inte ens gick o tänka blev vår verklighet. Så hur ska jag kunna leva som jag gjorde innan när det fattas 2 stora bitar av mitt hjärta?
Tiden kanske läker alla sår , men hur många år som än går, finns ärren kvar ändå!
Det KAN aldrig bli precis som vanligt igen, det kommer alltid att fattas 2 små söta pojkar!
Men kanske, bara kanske, så kommer du inte tänka på det så mycket som nu, och kanske mer i positiva tankar än ledsna, det är ju trots allt bara några månader sedan allt hände! Andra människor har vant sig vid tanken och tycker att det är dags för dig att gå vidare, men vem kan bestämma det? dem vet ju inte hur du känner!
Livet går vidare men det tar ju olika lång tid för alla, och efter en sån här sak så förstår jag inte ens hur folk kan yttra sig redan om att "leva som innan", det kommer ni ju aldrig att kunna göra, även om det inte alltid kommer vara så tungt som nu, så kommer ni alltid ha en börda att bära.
Tänker på dig, och resten av familjen också! kram
