Idag har det gått 3 år sen världens finaste killar föddes, 3 år av saknad, smärta och krossade drömmar!


Det känns fortfarande, de hugger i mig. Magen vrids ihop, gråten stiger, jag vill skrika rakt ut, men jag håller tyst brottas med min ledsamhet och ilska och låter tårarna falla normalt. För de hjälper inte att skrika, dom kommer inte tillbaka. De blir inte jag som dör ist, de går inte ändra..

Jag tänker fortfarande lika mycket på dom, gråter då och då, i tystnad och ensamhet. Ibland när jag är jätte ledsen ringer jag mamma. Hon pratar fortfarande om dom. De känns skönt.

Gåvobrev som kommer då och då betyder så mycket, och även ljus som tänds på graven. De värmer att veta att folk fortfarande tänker på dom, att dom berört människor.

Året 2011 har haft prövningar på vårat förhållande, depression och andra omständigheter har tärt på förhållandet. Men vi har klarat oss igenom de värsta, men de tar sin tid att bygga upp allt de starka i oss igen. Det positiva med allt som hänt är att vi kommit närmare varann, Michael är inte bara min stora kärlek och pappa till mina barn, han är min bästa vän också.

Idag ska vi äta tårta, tända ljus och marchaller på graven. Kanske hittar vi något och dekorera med också. <3

Tung dag.. Jag älskar er mina fina änglar barn!