En stor bomb.


En bomb som när som helst kan explodera, men ingen vet när, inte hur, eller om den ens kommer det.
Inte ens jag själv.


Man blir rädd för sina tankar man har i sorgen, iaf jag. Som Michael frågade mig igår bara rakt upp o ner:

Om man knyter ett tjockt rep runt halsen o hoppar från någon bro som var jätte hög (kommer inte ihåg namnet) när repet tar slut tror du huvudet slits loss då?


Ja ni ser ju hur sjuka tankar man har, man kan låta självmordbenägen om fel folk får för sig o inte lyssna på det man menar.

Men man tänker mycket på döden, i alla dess former. Hur många barn som dör varje år pga cancer, föds för tidigit, plötsligspädbarnsdöd, det som drabbade Kevin o hur mycket till som helst.

Det tar aldrig slut.

Förr läste jag nästan aldrig om barn som dog, men nu ser jag artiklarna överallt. Nästan varje dag hittar man en ny artikel. Och varje gång jag läser om det så känner jag en ond tryckande känsla i bröstet, besvikelse, gråt, nedstämdhet. Jag känner verkligen med dessa föräldrar som får utstå något sånt.
 

Den värsta känslan jag fått utstå är känslan av att veta att jag aldrig mer kommer få se/hålla/krama/pussa mina små pojkar. Jga vill inte tänka, känna på den känslan/tanken.

Jag är inte redo, inte nu, inte sen, men kanske någon dag att jag vågar ta steget o lära mig leva med denna hemska Känsla/Tanke. 





Jag har gästbloggat hos:
Klicka på länken för o komma till inlägget

http://mammamelissa.blogg.se/2009/july/gastblogg-desidera-och-hennes-forlossningsbe.html