Känns det som jag amupterat bort en bit av mig själv som aldrig går att få tillbaka..

Jo jag har fortfarande mina depp dagar, idag är en. Sneglade upp på deras hylla och så högg det till och tårarna började forsa ner..


Men det är inte det enda jag tänker på, jag tänker på andra saker inom familjen som gör mig ledsen. Och det gör ont att se yttligare 2 liv kastas bort i skiten. Men vi kan bara se på, viljan att ta första steget är inget jag eller någon annan kan ta, de är deras ansvar, men när första steget är taget kan jag + vi andra finnas som stolpar att vila sig eller sparka mot.


Jag kommer öppna upp en ny blogg idag, denna kommer finnas kvar, och kanske att jag en dag kommer tillbaka och skriver mer i den, men detta får bli sista inlägget. Den andra blir mer anonym..


// Dessi