Ja det gör man oftast...

Jag och Michael sörjer inte på samma sätt.


Michael går tillbaka till jobbet o tycker det är skönt.

Jag därimot tycker de är hur jobbigt som helst.


Jag ska klara vardagen själv, o de skrämmer mig.

Jag känner mig inte redo ett dugg, känns som hela världen ska rasa. Även om de än så länge bara handlar om 10  timmar i veckan delat på 2 dagar så känns dom 5 timmarna de dagarna väldigt långa, väldigt jobbiga, väldigt sorgsna.

Jag fasar mer o mer inför nästkommande steg. Michael ska jobba 50%. vet inte hur jag ska klara det, men man kanske gör de? Men tänk om jag inte orkar o klarar de? vad händer då?

Jag är rädd för att jag inte ska klara ta hand om Amanda själv, inte så länge. Tänk om jag får ett gråtanfall o inte orkar mer, tänk om!!!

Ja ni märker hur sjuka tankar som cirkulerar i mitt huvud, de blir mer o mer tankar för var dag som går. Just nu känner jag inte för något.

Plugga? nej. jag vill inte, inte som jag känner nu, för 1 vecka sen kände jag verkligen för de men inte nu längre. Nu är jag rädd, rädd för att börja leva min gamla vardag.

Jag vill inte, jag vill läka först, men jag läker inte, jag läker nog aldrig riktigt men lite. Hur lång tid ska de ta?

Allt gammalt i mitt liv blommar upp mer o mer. Allt helvete man fått utstå, all skit man tagit, all skit man gjort, allt som sagts o sägs kommer oxå upp.

Vad har jag gjort för o förtjäna ett sånt skit liv? Varför ska jag få ta så mycket smärta? När ska de gå bra för mig? Det ända jag fått till jävligt bra är mina barn, men 2 av dom fick jag inte behålla.

Jag är glad för det jag har, och väldigt ledsen för det jag inte fick. Mest det jag inte fick som barn. Jag fick väldigt mycket som barn men inte samma som andra, de fattades något i min barndom. Men jag är väldigt glad för att det som fattades finns i mitt liv nu, men jag kanske skulle behövt de tidigare?

Jag har så mycket inom mig som jag inte släpper ut, jag har lixom lärt mig att kväva de inom mig. För så fick man göra förr, för sa man något släppte helvetet löst. Även om de kanske inte skulle göra de nu så minns man hur de var o därför stannar allt kvar.

Jag skulle kunna sitta o skriva här hur länge som helst men ska avsluta bloggandet ist.

Skriver mer i morgon tror jag. Nu ska jag se om de är nåt o se på tv annars får jag leta upp en film... Hej!