Ja nu har jag tid för en uppdatering.

Igår fick jag en permis från sjukhuset över dagen o natten o skulle vara tillbaka kl 9 i morse så tog spårvagnen dit.. Och efter ett snack med läkaren så blev jag utskriven, jag är ju inte den personen som pratar ut om mina känslor inför personer jag inte känner så väl så ingen meningen att jag skulle vara kvar där.. Sen har jag vart uppe hos min älskade lille son i stort sett hela dagen.

Det börjar nog gå åt rätt håll nu. Idag beslutades att han skulle få börja äta mer och antibiotikan ska tas bort helt efter detta dygnet. Så från 5 ml till först 7 ml sen i förmiddags fick han 10 ml och nu ikväll får han 20 ml och äta. Så nu slipper min stackars lilla kille ligga o va hungrig. Dock kommer dropp o allt annat att vara kvar ett tag till. De är inte längre blod i avföringen som man ser med blotta ögat utan dom tar stickprov på avföringen som visar att det finns blod men de verkar som de är gammalt blod som kommer ut säger dom. Sen ska han få börja ammas lite smått oxå. Så han får öva upp den sortens sugteknik.

O jag slipper förhoppningsvis snart att sitta o pumpa, men är rädd för att han kommer sätta i halsen o dö av all mjölk jag har. Fattar inte hur de kan komma så mycket varje gång. Med Amanda hade jag mat i ca 1 månad sen tog den slut men nu frågar dom om jag har lust o ge mjölk till mjölkbanken o få betalt per liter. Ni förstår att man känner sig som en riktig kossa va? ;-) Ljudet från pumpen låter som ljudet från mjölkmaskinerna hos min syster. De är bara muuandet som fattas!

Vid 14 tiden kom Michael och Amanda på besök till oss. Amanda är helt ivrig hon skriker ta honom när hon ser han =) Hon vill ha upp han men lite svårt o förklara att det inte bara är o ta upp han o knalla iväg för en ivrig 2 åring som tror att han är en docka ;-)

Prästen kom även vid 14 tiden. Vi fick se bilder på hur Robins kista kommer se ut. Sen fick vi även välja vilken urna vi vill att han ska läggas i när han har blivit krimerad. Vi valde en vit med en nalle med blåa klädern på. Det kommer bli en begravning i kyrkan och sen kommer han krimeras o sen när vi känner att vi orkar ta tag i de så kommer de bli urnsättning i jorden. De är redan mkt med Kevin, mycket oro och lite sömn. Sen Amanda som ska ha uppmärksamhet o leva i sin normala vardag, sen ska en begravning planeras, och man ska välja ditt o datt och mitt i allt ska man ta sig tido sörja? Hur gör man? Jag lyckas inte. Börjar jag sörja nu orkar jag inget mer. Men sorgen kommer snart ifatt mig, det känner jag. Särskilt nu i ensamma stunder. Många tror att jag varit inställd på det. Det har jag, tills runt vecka 28 då allt var så bra. Då dom sa till mig att jag är en av dom första av dom Sverker Ek gjort operation på det gått så bra för och att jag gått så långt som jag gjort o allt har vart bra. Då har faktiskt mitt hopp kommit tillbaka om att få 2 friska levande barn!

När ska man ta sig tid o sörja? Någon gång vet jag att om jag inte tar mig tid så kommer snart sorgen i fatt mig. Men jag är jävligt enveten o vet att om jag inte tar tag i de och landar i det hela så kommer jag o krascha. Det vet jag.. O Jag kommer krascha för jag har inte tid.

Läs Michaels blogg med så får ni uppdate från hur han tycker tänker. Vi tycker/tänker nog rätt olika. Det är rätt konstigt hur man kan reagera på olika sätt. När jag känner att de tunga börjar komma då man bara vill slänga sig o gråta i någons famn så tar jag till städning, eller går ut o röker o ringer någon som pratar om annat bara för att "slippa". Michael pratar bort sin sorg tror jag, försöker dölja sin ledsna min och börjar prata om något skoj Amanda gjort o så. Fast det kanske är rätt lika ändå?! Vi båda undviker det iaf.

Nu sprängs snart mina bröst o det rinner som fan så nu ska jag mjölkas.. Muuu på er


en uppdate igen efter mjölkningen...

Lite bilder från idag...







Bild 1. Amanda kollar på Kevin när han solar..

Bild 2. Kevin solar.

Bild 3. Amanda leker i lekrummet på Neo..