"Jag lever som i ett avgränsande rum
Sorgen fungerar så
Man står i ett tomt rum med örat tryckt mot väggen
och hör människor röra sig i husen, slamra, tala, skratta
och leva
Man har lindat in alla knivar i varma handdukar
För att vara, som det heter, på den säkra sidan

Mitt i sorgen lever man förvisso men man är också
död
Man är fri men inlåst
Det går inte att byta rum

Fönstren är övertäckta
Fast November är bara ett grått långfinger ändå
Man bankar på väggen men ingen hör

Folk har fullt upp med sina egna liv

Kärnan är alltid förvirring, alltings uppkomst stavas
alltid kaos
Men det går att bringa kärleksfull ordning i detta kaos
Det går att överleva mitt i döden
Till slut blir andra människors röster en trygghet"

Av: Marcus Birro