Hej!


Igår var Michael funktionär på gången så jag o Amanda åkte dit när de va slut ;-) Sen gick vi med o åt pastasallad och fikade.

Amanda sitter skumt o äter bulle..





Efteråt åkte vi till graven. Dit ska vi sen idag med o sätta nya blommor igen. Alla dör där för solen steker så. Eller dom va inte döda med halv bruna på bladen o de e så fult så dom åker i soporna. De blommor som klarar solen bra är rosa eller röda o jag vill ha blåa eller vita blommor. 




Jag vill att Juni månad ska gå till sitt slut så jag får besked om hur min framtid kommer se ut. Fast man kan aldrig förutse något om framtiden. Man kan bara hoppas att den blir bra, men man kan aldrig säga den går bra nu efter allt som hänt.

Det finns så mycket mer i livet man börjat uppmärksamma sen mina små pojkar dog.
Alla sjukdommar, särskilt bland barn. Det är hemskt, visst vi kommer kanske aldrig råka ut för samma sak igen, men de finns så mycket mer som kan hända.

Man ser livet på ett helt annat sätt. Jag vet inte hur många sekunder, minuter,timmar, dagar, månader eller år till jag kommer andas. Jag kan dö efter detta blogginlägget, jag kan dö om 20 år, jag kan dö om 30 år. Det finns ingen som vet när. Men döden skrämmer mig inte längre, döden är fin på sitt sätt. Man ser så fridfull ut när man dött. Kevin såg helt underbar ut, fridfull precis lika söt som innan. Bara att han var kall, o inte längre andades.

Jag börjar få mer o mer minne tillbaka sen den 7 februari. Jag vet att jag vaknar, tar upp helt lealös i kroppen är han, skriker: Michael hjälp, han är död, Michael! Springer in på toa på väg in i Amandas rum Michael möter mig tar han springer ut o ringer 112 o börjar HLR. Amanda skriker, jag är i en dimma, Lyfter ner henne, pöönar ambulansen kommer. Amanda blir typ nersprungen av massa gröna gubbar börjar illtjuta, jag bli ombedd o gå ut o vänta in OLA ambulansen. Går ut, ringer jimmy, ringer pappa. Ambulansen kommer. Dörren är låst, Michael öppnar. Sen kommer Kevin ut in i ambulansen fortiväg. Jag åker i den andra ambulansen, vägen till sjukhuset känns som en evighet. *kan fortfarande höra ambulans sirenen eka i huvudet*

Kommer till sjukhuset kommer en sköterska o vill att jag ska sitta ner, Michael kommer strax efter. Jga går ut o in o röker varje minut typ.

Sen kommer en sköterska o ber mig komma in. Sätter mig jämnte Michael. läkaren kommer in, utan Kevin. Världen rasar ihop. Han säger: Tyvärr, det gick inte o rädda han. Min värld rasar samman i tusen delar.

Sen kommer Michaels familj o sitter med oss o tar farväl av Kevin. Michaels underbara chef Leif kommer oxå. Vi får träffa Jutta, vet inte när hon kom men hon va där när Kevin fick komma till oss i rummet.

Min älskade son, att du oxå skulle försvinna från oss fanns inte i mina tankar på långa vägar. Bara under tiden på Neo när du fick din blödning. 


Jag skulle hugga av mig min ena fot, mitt ben, mina fingrar vad som helst för o få dig tillbaka.
Och självklart för att få Robin tillbaka med.