Ett inlägg från min privata blogg
Besviken på mig själv.
Jag har så dåligt samvete. Jag stötte bort mitt barn, jag hade han en stund hos mig men tittade inte mer, var för upptagen med hans tvillingbror. Jag struntade i min son, jag kollade inte på han o lät tårarna komma, Jag begravde alla känslor.
Efter hans begravning tänkte jag börja sörja, sen dog min andra son. Kevin. Då var det bara han allt cirkulerade runt igen.
Många har glömt av Robin, alla pratar bara om Kevin, Kevin o Kevin o Kevin. Jag pratar oxå om han men sorgen efter Robin med skuldkänslor o allt har kommit ifatt mig.
Jag ångrar inte det jag gjorde, därimot ångrar jag det jag inte gjorde. Något så fruktansvärt!
Vi sörjer inte Robin på samma sätt. Jag kände hur han alltid sparkade mig på höger sidan. Gärna uppe vid revbenen.
Jag bärde på dom, jag stod ut med massa kontroller, med ultraljud 1-2 gånger i veckan, jag lärde mig var allt satt, såg deras hjärtan slå, jag såg hur dom rörde sig.
O jag födde dom, fick upp dom till mig, pussade grät, älskade.
Jag höll min son nån timme sen såg jag han aldrig mer, (fören när vi kist lade han, men då hade han förändrats jätte mkt) jag var för rädd för o möta sorgen, för rädd för att förlora Kevin med när han hade sin blödning, det var min bortförklaring. Jag bortförklarade min sorg o saknad efter Robin med att Kevin mådde dåligt, o kunde därför inte unna mig 1 timme av mitt liv till o hålla o säga farväl till min son en sista gång.
Jag har sådana skuld känslor för jag sket i han, att jag inte tog mig den tiden. Jag har ångest.
Jag mår dåligt för att Robin glöms bort, det pratas aldrig om han. Men i mitt huvud cirkulerar han hela tiden.
Och jag känner att det är han jag måste börja bearbeta för att ta mig upp ur de här mörka hålet o vandra vidare på lära sig leva stigen..
Robin är ett missfall för många, ett barn man inte ska sörja. Ett barn som glöms bort. Men inte för mig, han är min son. Och precis lika värdefull, fin, söt, älskad och saknad som Kevin är.
Visst känns det annorlunda med Kevin och Robins död. Kevin ammade jag, hörde jag skrika, såg jag leva och ja allt därtill. Men i Kevin såg jag Robin, han skulle sett likadan ut, Iaf nästan. Dom skulle varit kopior. Robin skulle dock varit mindre.
Robin var en fullt utvecklad bebis, inga fel någonstans. Helt perfekt. Men hans hjärta orkade inte slå mer.
Jag känner mig som en dålig mamma, som stötte bort han. Folk säger att jag inte ska känna så för jag hade faktiskt Kevin o tänka på. Men 1 timme för att se, röra, pussa, hålla, säga hej då på hade jag kunnat ta mig tid till. Jag hade kunnat sova 1 timme mindre för de. Men det gjorde jag inte. Fan vad jag är besviken o ledsen för det. Hoppas han förlåter mig o kände sig älskad ändå, för det är han.
kram <3
Hej vännen, tänker på dej. kram
Lilla vän, Robin lever i ditt hjärta tillsammans med Kevin. Det är det enda som är viktigt! Själen lever inte kvar i kroppen. Förhoppningsvis på ett fint och tryggt ställe men framför allt i hjärtat hos alla som älskade dem. Var inte ledsen för det som hände då på sjukhuset, det betyder inte att du är en dålig mamma, tvärt om, du tog hand om dem som behövde dig då. Robin fanns där men ändå inte, Kevin FANNS där. Sänder styrka och kärleksfulla tankar till dig och din familj.
Men älskade du!!!!!!!!!
VAd tungt det är att läsa det du skriver. SNälla känn inte så. (lätt att säga jag vet men... )
VIsst har du 3 barn. de som säger annat skall du ge blanka fan i.
Det är fullt naturligt att du inte han stanna upp på samm vis med Robin. Du hadde ju fullt upp att kämpa för den sonen du hade kvar i detta jorde liv. Det finns inget som är rätt eller fel när det kommer till sorg. Hur skulle du kunna PLANERA det.. fans väl ingen i sin vildaste famtasier som skulle kunnat föreställa sig det ni fått gå igenom.
Du kunde ju inte veta hur det skulle vara att förlora sina barn. Hur kan man det`?
jag tror att det är en nedärvd gen som rent logiskt får oss att ta hand om det vi kan rädda först. det låter sjukt och bessart men se på en sak som sunamiin.. hur tror de de föräldra känner som bara kunde rädda ett av sina barn ? vad fick dom att välja just de barnet? knapast att de älskade de andra mindre.. elller att de bara ville ha ett barn kvar här.. Nej det var de sunda förnuftet.. rädda det du kan. givetvis hadde de ofrat sitt liv precis som du för att få dom tillbaka.. men lika lite som dom kunde du påverkat din egen situation.. dom var ju "bara" på semester.. skulle ju bara ha roligt och kul..
Du skulle ju "bara" få 2 fullt friska tvilling killar presic som jag.. vi skulle gå och fika och ha det kul tillsammans.. det skulle alldrig ha blivit så här.. förstår hur du tänker och känner men önskar ja kunde få dig att slämma din ongest för det du inte gjorde.. DU GJORDE ALLT!!!!!!!!!!!!! PRECIS DET VARJE ENASTÅENDE MAMMA HADDE GJORT.
Du är enastående och en fantastisk 3 barns mamma :-D
kram på dig
Att du känner så angående robin nu är ju bara ennu ett bevis på hur mycket du älskar dina barn tycker jag. Din hjärna va i chock när allt hände, du kunde ju inte veta att du skulle ångra det nu, du visste ju inte vad du skulle känna, det var ju en unik och extremt konstig situation. Och hade du varit en timme mer med honom så hade du ångrat att du inte va 2 timmar med honom och hade du varit 2 timmar med honom så hade du ångrat att det inte va 3..etc etc etc. Du har inget att klandra dig själv för men du är en mamma så du kommer alltid klandra dig själv när nåt händer dina barn! Ett bevis på att du bryr dig och älskar!Bättre mor kan ingen ha.
Men kära vännen.. Klart han vet att du älskar honom minst lika som Kevin han hade nog inte viljat att du skulle ha gjort på något annat sätt. han kännde din kärlek i alla månaderna som du bar honom strök magen och pratade till dom.. Äslakde hjärta han vet att du älskar honom och det finns inget han kan förlåta dig för, du gjorde allt precis som du skulle!!
kramar om dig åt dina änglar!!
Alltså syster jag tycker faktiskt du ska gå och prata med en psykolog tror du kan behöva det faktiskt kram
